En av alla fotografier som visades upp på Fotomässan under helgen.
Idag var det äntligen dags att besöka Fotomässan i Stockholm. Jag och två vänner bussade upp och var rejält taggade när vi kom in i hallen. I början kollade vi mest läget. I slutet kom så äntligen den där känslan jag längtat efter; den när en riktigt cool nyhet uppenbarar sig och man får veta något riktigt, riktigt fantastiskt. Som att det finns en penna som omvandlar vanligt bläck till digital objektgrafik.
Men mässbesöket rivstartade med att två av oss tre i sällskapet testade hur pass stadig vår fotohand är. Med en Nikon i handen och ett rejält långt och tungt teleobjektiv skulle vi ta tre bilder var på en liten prick på väggen, så stabilt som möjligt. Under värdet 1000 var bra. Jag hamnade på någonstans runt 1300. Inte så illa, tycker jag, med tanke på att jag aldrig fotat med ett så tungt objektiv förut.
Sveriges största fotomagasin (Kamera & bild, FOTO och Fotosidan) var förstås på plats, och vi valde alla att köpa gamla magasin till superpriset 20 kronor styck, eller tre för 50 kronor, eller skaffa en superbillig årsprenumeration på 300 kronor eller 400 kronor, beroende på magasin. Jag passade även på att införskaffa en reflexskärm, något jag suktat efter länge.
Elisabeth Ohlson Wallin berättade bland annat att en prästs ord på 1980-talet, “Bra att de får aids!”, som Aftonbladet citerade hade mycket att göra med att Ecce Homo kom till.
Dagen rullade på med fotoutställningar och flera seminarier. Vi valde att lyssna på när Elisabeth Ohlson Wallin pratade om tre av sina egna utställningar och bland annat om hur den välkända Ecce Homo kom till. Det var oväntat intressant, måste jag säga.
Och så, äntligen – när vi trodde att vi är klara för dagen – kom vi till området där Wacomprylarna regerade. Där den fantastiska digitala pennan Inkling fanns. Jag kände inte till pennan men en i resesällskapet hade hört talas om den. Hon förklarade att man med pennan kan teckna på vilket papper som helst, sedan omvandlas bilden till objektgrafik när den förs in i datorn – och ser precis ut som på pappret.
Jag tror att jag stod och gapade en hel minut över den okända nyheten innan jag tvingade igen munnen. Efter att ha fått testa pennan själv kunde jag konstatera att den faktiskt gjorde vad den lovade. Dessutom – och minst lika viktigt – var den riktigt skön att teckna med.
Nu tecknar jag inte så mycket längre, men jag är riktigt sugen på att sätta fart. Enda kruxet är att Wacom, som står bakom pennan, inte trodde att efterfrågan skulle vara så stor. Om man beställer pennan nu kommer den inte förrän i januari, februari. Så oavsett om jag bestämmer mig för att köpa den för dryga 1700 kronor eller ej, kommer den inte komma än på ett bra tag.
Så med den både fantastiska och tråkiga nyheten avslutade jag och mina vänner vårt besök på Fotomässan 2011.
Hemfärden med bussen från Stockholm var en blöt historia. Regnet föll hela vägen från huvudstaden och hem till Norrköping.
Paketet som jag hämtade ut på Posten hade verkligen en utomlands prägel, en indisk prägel med något slags bomullstyg som sytts ihop förhand för att passa perfekt. Så såg det inte ut när jag skickade det, då var det bara en trist misshandlad kartong med brun tejp runtom. 
Den indiska filten. Eller vad det nu är. Stor är den i alla fall. Och fyrkantig och ganska hård så den funkar inte som överkast. Upp på väggen är nog vart den hamnar. Fast jag kommer behöva några extra par händer för att lyckas hänga upp den.
Mattias är nästan den av grabbarna som är roligast att titta på; han ger alltid allt och ser ut att ha så himla kul hela tiden, varje konsert.
Den bästa känslan fås utomhus, och när kylan kryper in under jackorna är det bra att ha någon att krama på.
