Min vandring längs Höga kusten

Dag 0 – Avresa

Lördag 4/8, kl 12.20

Så sitter jag ändå på stationen i Norrköping och väntar på tåget. Det var oklart in i det sista men igår kände jag att det får bära eller brista – jag vill iväg. Att vandra de nästan 13 milen mellan Hornön och Örnskäldsvik har jag velat göra i fler månader. Så jag såg över min packning, prioriterade om en del och drog. Idag har jag en ryggsäck som är den tyngsta någonsin men det blir väl så när torka och eldningsförbud påtvingar alternativa lösningar för hydrering och tillagning av varm mat.

Den tunga packningen kombinerat med:

  • Inte fullt frisk
  • Inte vandrat sedan slutet av maj
  • Knappt ansträngt mig fysisk på åtminstone 2-3 veckor

… gör att jag känner mig sämre förberedd än någonsin. Men skam den som ger sig! Om jag inte orkar gå så snabbt eller långt som jag tänkt måste jag inse att det är okej också, och se till att uppskatta tillvaron i alla fall.

Kl 23.30

Nu har jag bott in mig alldeles i min sovvagnskupé och ska försöka sova så gott jag kan. När det är dags att gå upp är jag i Norrland!

 

Selfie vid Höga kusten-bron
Såklart man är glad i början av sen sådan här resa! Även på slutet, men då gick det så snabbt att jag aldrig hann få fram kameran…

 

Dag 1: Hotell Höga kusten – Halsviken (15 km)

Söndag 5/8, kl 14.45

Nu sitter jag i köket i Lövviksstugan och väntar på att regnet ska avta. Här är tokfint och fräscht med gratis tillgång till ett välutrustat kök. Dricksvatten finns direkt ur kranen och runt hörnet finns både dusch och toalett.

Stugan är en del av ortens gästhamn. När jag kom, för någon halvtimme sedan, mötte jag ett par som lagt till med sin båt. De skulle stanna tills imorgon.

Själv har jag ätit upp det sista av lunchen jag påbörjade tidigare, på vindskyddet på Kulberget, samt ätit lite torkad frukt, nötter och druckit en redig kopp kaffe. På ett element i stugan hänger strumpor och tröja på tork.

Jag vill gärna övernatta i Halsviken i natt och ta den lite mer ansträngande vägen över Valkallen för att komma dit. Det regnar rätt duktigt än men det borde avta snart. Jag får se till att ha koll på fötterna när jag vandra upp till toppen, likväl som ner – det lär vara halt av regnet nu.

 

Den första vägvisaren på leden, vid starten vid hotell Höga Kusten.
Kommen en bit men starten syns tydligt.
I början av vandringen är underlaget väldigt snällt.
Utsikt från vindskyddet vid Kulberget. Regnet var på väg in men det passade mig bra, som ändå planerat in en tupplur där och då.
Min första utelunch tillagades i en påse där ånga värmde upp maten. Funkade helt okej, och den kemiska reaktionen som skapar värmen började på bara några sekunder – man behövde vara snabb!
Ser ni stugan på toppen Valkallen? Dit ska jag. Det var en mödosam färd uppåt men gjorde också att jag resten av vandringen kunde tänka att ”inget är i alla fall jobbigare än Valkallen”.
Belöning när man kommit upp på toppen. Gästhamnen anas nere i viken.
Jag såg det inte då men solceller genererar el till stugan. Perfekt för den som vill ladda mobilen.
På väg neråt igen. Fint.

Kl 22.30

Nu ligger jag nerbäddad i sovsäcken i mitt eget stora rymliga tält. En liten bit bort ligger två systrar i sitt tält. De kom hit till Halsviken bara en stund efter att jag anlänt. Det var kul att snacka lite med några andra som också är på vandring. Systrarna startade i Örnsköldsvik för en vecka sedan och har sin sista dag till hotell Höga Kusten imorgon.

Nu till kvällen testade jag min nyinköpta BaroCook-termos för första gången. Efter en initial besvikelse verkade det som att den fick upp ångan – bokstavligen – och jag tror att det ska funka för resten av vandringen så jag kan få varm mat.

Den här den första dagen blev tillslut 15 kilometer lång, varav den knappa kilometer det tog mig att gå uppför Valkallen, 240 höjdmeter, var den klart jobbigaste.

 

Mitt fina tält på en perfekt lägerplats i Halsviken första natten.
Dags att värma vatten med min Barocook. Tips! Ställ inte på känsligt underlag – det blir så varmt att det kan lämna märken i ytan på underlaget. Ingen brandrisk dock!

 

Dag 2: Halsviken – Älgberget (18 km)

Måndag 6/8, kl 22.25

Uj, vilken dag det här blev! Igår var planen att gå en mil, till Lövviksstugan – det struntade jag i och gick 15. Idag var planen att övernatta vid Nipstugan – det struntade jag i och gick en mil extra, initialt för att tälta vid Svartviken men det visade sig oväntat svårt.

Problemet med tältning vid Svartviken var att det inte fanns någon plats för tält, som jag kunde se i alla fall. Trots att guideboken lovordat stället så mycket. Där var istället sommarstugor på all möjlig tältyta och när jag oväntat hittade en rastplats superlämplig för tält så låg den enligt kartan i ett naturreservat.

Jag var sugen att stanna och tälta där ändå men efter lite velande med mig själv gick jag vidare. Lite längre fram skulle det nämligen finnas ett vindskydd vid något som hette Älgberget och där hade systrarna från igår övernattat. Kunde de så kan jag, tänkte jag.

Vid ankomsten till vindskyddet blev jag väldigt besviken. Det var perfekt att sitta i vindskyddet och blicka ut mot den härliga utsikten, men vinden låg rätt på och sittbänken var inte lika lämplig att sova på som att sitta.

Jag undrade vart systrarna fick plats med sitt tält? Jag gick ner bakom vindskyddet, i den kuperade stenterrängen, för att se om det fanns någon plan yta i närheten. Det fanns det inte men när jag vände blicken upp mot baksidan av vindskyddet såg jag att där var inbyggt en bred sängplats med utrymme för två! Det var perfekt för mig och natten blev riktigt härlig.

En sak jag börjat inse med Höga Kusten är att det kanske inte är främst tält man ska använda för övernattning. Med alla klippor, berg och dalar är det svårt med bra tältplatser. Jag tror jag får rucka lite på min önskan att tälta varje natt och inse att jag får sova med i stuga framöver. Eller möjligen vindskydd där det finns sovbara sådana.

Vad har dagen bjudit på i övrigt? En överjävlig stenstrand, felläsning av position på kartan flera gånger, ett möte med en tyska på min väg ner från Nipstugan – och massor av fantastisk utsikt.

 

Dag två började med en stenig vandring längs stranden.
Fler fina klapperstensfält.
Leden går upp och ner, upp och ner. Ofta innebär topparna härliga utsikter, här från Jon-Nilsberget.
Nipstugan. Hade en initial plan att övernatt här, men dagen var ung när jag kom fram så jag gick vidare.
Sommarens torka syns.
Nere på marknivå igen.
Vindskyddet på Älgberget. Titta noga på baksidan – där finns utrymmet stort nog för två att sova i.
Utsikten från Älgberget var magnifik.
Kan det bli bättre?
Härlig solnedgång.

 

Dag 3: Älgberget – Lappudden (9 km)

Tisdag 7/8, kl 18.40

Ligger i mitt tält vid ett blåsigt Lappudden. Idag gick jag inte mer än 8–9 kilometer, trött av de två första dagarna. Förkylningen känns av, särskilt på morgonen.

Jag kom hit vid lunchtid i tron att det skulle finnas en restaurang. Det gjorde det inte men jag lyckades köpa mig in på en tvårättersmiddag på kvällen, förbeställd av ett par andra gäster med helpension.

Större delen av dagen har jag tagit det rätt lugnt; tvättat tröja, trosor och strumpor, tagit en skön dusch och ordnat så jag numer har torklinor i mitt tält.

Jag har fått diverse blåsor på båda fötterna och börjat få skavsår bak i hälen, främst höger fot. Jag har tejpat hälarna sedan igår men tog bort tejpen både igår kväll och nu när jag kom fram – det kliade så förskräckligt annars och det är nog bra att lufta så mycket det går.

Dagens roligaste upptäckt var nog ändå Mädans minimuseum – ett litet hus på kanske tre kvadratmeter(!) som dekorerats med byns fiskehistoria. Härligt initiativ! Vid Mädans minimuseum 2 fanns dessutom en dunk med vatten som törstiga vandrare mer än gärna kunde ta del av. Så varmt som vandringen är är tillgången på dricksvatten ett ständigt aktuellt ämne.

Bara någon kilometer innan jag kom fram till Lappudden passerade jag ett oväntat guldkorn: en kiosk/cafe och minibutik i Järnsta. Där dök jag tveklöst in för att köpa mig en glass.

Imorgon är planen att gå drygt 18 kilometer till Mäjabodarna. Jag hoppas det går bra!

 

Mädans minimuseum. Vid dess tvilling några kilometer bort finns även vatten.
Solig vandring med utsikt mot Vågåsfjärden.
Kyrkan som anas står i Nordingrå. Det är bara en avstickare på en kilometer från själva leden, för den som behöver komma till en matbutik eller liknande.
Det här caféet dök oväntat upp.
Natt över Lappudden där jag spenderade min tredje natt.

 

Dag 4 och 5: Lappudden – Tärnättvattnen (47 km)

Dag 4: Lappudden – Ullånger (15 km), buss till Docksta (15 km), Docksta – Friluftsbyn (2 km)

Dag 5: Friluftsbyn – Tärnättvattnen (15 km) 

Torsdag 8/8, kl 18.45

Sitter vid Tärnättvattnen i Skuleskogens nationalpark och njuter, med utsikt mot norra delen av Slåttdalsskrevan.

Det blev aldrig Mäjabodarna igår, jag pallade det inte. Istället gick jag 15 kilometer till Ullånger där jag tog bussen till Docksta och gick sedan de sista två kilometrarna till Friluftsbyn för nattläger. På så vis kunde jag korta ner den totala vandringssträckan rätt smidigt och ändå fortsätta genom intressanta delar av leden.

Att tältcampa i Friluftsbyn, vid foten av Skuleberget, var inget jag gillade. Man hörde trafiken från E4:an gott och väl, och det var massor av folk och barnfamiljer överallt. Inget fel i sig men det är inte den typen av vandring jag vill göra.

Idag är så mycket bättre!

Både igår och idag träffade jag på vandrar-Kajsa, en kvinna jag råkade på första gången redan på Lappudden. Hon fick problem med knäna efter ett par dagars vandring och försöker nu ”gå-bila” längs Höga kusten.

Att komma upp till Slåttdalsskrevan var helt fantastiskt. Jag var rätt att den skulle vara överreklamerad men den var faktiskt supercool att se. Att jag nu kan sitta och se upp emot den gör att dagen känns ytterligare lite bättre.

Dagen började med en kort promenad i solsken från hemska Friluftsbyn till liften som jag tog upp till toppen av Skuleberget. Utsikten var fin men i övrigt kändes besöket mest som en turistfälla.

Färden ner för östra stigen blev en svettig utmaning. Jag tror det tog mig en dryg timme att gå en sträcka på en dryg kilometer. Men så spelar ju också terrängen stor roll för hur snabbt man kan gå…

Nu känner jag mig ren och fräsch efter ett bad i lilla Tärnättvattnen. Mina genomsvettiga kläder fick sig en välbehövlig sköljning och hänger nu på tork.

Imorgon ska vädret tydligen bli sämre så därför känns det extra bra att ta en lång och mysig kväll här. I natt sover jag dessutom i stuga för första gången – här finns till och med madrasser i britsarna – och att plocka ner ett blött tält på morgonen slipper jag gärna.

 

Körningsgården, strax efter Lappudden, var tidigare tydligen både restaurang och pensionat. Damen som drev det har numer dött och verksamheten står tom.
Färden går vidare! Utsikt tillbaka mot Lappudden – titta där tipitältet står.
Erikskojan är ytterligare en av alla stugor som finns längs leden, öppna för övernattning för den som vill. Dass finns vid alla stugor.
Röda bär men inte lingon.
Normal stenig stig. Så här, eller värre, kunde stigarna ofta vara. Att ”hoppa mellan topparna” var det snabbaste sättet att ta sig fram men kräver försiktighet och balans, särskilt vid blött väder.
Att ta liften upp till Skuleberget var mysigt, bara man inte tänker för mycket på allt som kan gå fel…
Dockstafjärden från toppen av Skuleberget.
Färden ner från Skuleberget var tuff. Jag hoppas det syns varför.
Efter nedstigningen från Skuleberget var det en mestadels lätt vandring till Skuleskogens nationalpark. Sista två kilometrarna grusväg liftade jag för att spara på fötterna. Ett glatt turkiskt par på semester bjöd mig på resan.
Är det inte stenar så är det rötter på stigarna. Här ovanligt få.
Kantiga stenar, eller runda stenar. Oftast finns de på stigarna i någon form.
Här ungefär börjar en brantare klättring upp mot Skuleskogens absoluta höjdpunkt: Slåttdalsskrevan.
Slåttdalsskrevan – så cool! Observera de färgglada människorna där nere till vänster.
På väg vidare norrut, utsikt över Tärnättvattnen.
Det var så mysigt vid Tärnättvattnen att jag valde att stanna över natten.
Det är Slåttdalsskrevan man kan se där uppe.
Övernattningsstugan som jag delade med en tysk tjej.
Fantastiskt vackert med solnedgången.
Kan man annat än att njuta?
Lugnet lägger sig.

 

Dag 6: Tärnättvattnen – Bodviken (18 km)

Fredag 9/8, kl 23.15

Det utlovade åskovädret uteblev till stor del idag men det var ändå blött och fuktigt hela dagen. Och kvavt. Nu sitter jag i lätt lutning i mitt tält vid övernattningsstugan vid Bodviken. Här är, för ovanlighetens skull, fullt av folk.

Redan när jag kom vid 16-tiden var det två killar här och strax trillade fem tyskar in som hade varit ute på en kort utflykt och redan bott en natt i stugan.

Några timmar senare dök vandrar-Kajsa oväntat upp. Hon hade, precis som jag gjort tidigare på dagen, liftat från Köpmanholmen till Hålviken och gått de sista sex kilometrarna genom skogen hit.

Ytterligare en stund senare anlände en svensktalande tysk med övernattningsplaner. När han fick veta hur många som redan slagit läger vid stugan valde han att gå vidare: ”Too many germans”, sa han.

Som om inte det räckte kom slutligen ytterligare två tyskar och de valde att stanna.

Nu är vi allt som allt elva personer som övernattar vid Bodviken, varav sex personer i stugan.

Det har varit en riktigt kul eftermiddag med mycket snack och skratt. Det var kanske lite mer så här jag trodde att fler av vandringskvällarna skulle vara. Istället har mötena längs leden varit oväntat få. På fjällvandringar tycker jag man möter andra hela tiden, men här har det bara varit någon enstaka varje dag.

Dessutom mötte jag tidigare idag en kund från jobbet. Hon bor i närheten av Örnsköldsvik så att hon är i trakterna är kanske mer normalt än att jag är det. Det var ett oväntat men kul möte.

Nu ligger jag och hör vågorna slå in i viken kombinerat med ett lätt sus i träden.

 

På morgonen härskade dimman över Tärnättvattnen.
Strömmande vatten – ovanligt söder om nationalparken men i parken fanns det överallt.
Till och med ett vattenfall.
Övernattningsstugan vid Bodviken rymmer åtta sovande vandrare.
Bodviken.
Här i sluttningen sov jag gott.
Tältläger vid Bodviken, sista natten.

 

Dag 7: Bodviken – Örnsköldsvik (20 km)

Lördag 11/8, kl 20.00

Helt plötsligt tog vandringen slut, en dag före plan.

Vid 14.30-tiden var jag framme vid stugan vid Småtjärnarna där jag tänkt mysa och njuta av sista natten, för att gå avslutande knappa åtta kilometer imorgon.

Det var en haltande och smärtsam historia att ta sig till stugan; mina fötter som gjort ont redan sedan slutet av andra dagen har inte blivit bättre, snarare tvärtom.

Men det var något som gjorde att jag inte packade upp och verkligen slog läger. Jag försökte sitta och njuta men det gick sådär. Så småningom dundrade en motocrosscykel helt oväntat förbi, bara några decimeter framför min näsa. Då kände jag mig alldeles för nära civilisationen. Det var uppenbarligen väldigt enkelt att ta sig till stugan. Lägg till att jag var ensam en lördagskväll på ett ställe dit ett kompisgäng mycket väl kan tänkas dra upp och festa vid…

Klockan 17 hade jag agerat på ett nytt beslut: jag skulle sova på hotell i Örnsköldsvik och åka till min syster i Umeå imorgon som planerat sedan tidigare – efter en skön dusch och en hotellfrukost.

Jag slängde ner allt jag hunnit ta upp ur ryggsäcken och i högsta fart tog jag mig den avslutande sträckan ner till centrala Övik. Mottot för färden var ”ös, ös, ös – stanna inte” och en och en halv timme hade jag checkat in på First Hotell Statt.

I sann Höga Kusten-anda serverade hotellet ingen middag så det var bara att bege sig ut igen för att hitta något ätbart att fylla min då väldigt tomma mage med.

Nu har jag fått i mig käk och känner att jag fattade rätt beslut att gå klart leden redan idag. Beslutet innebar också att dagens etapp blev den längsta på hela veckan: 20 kilometer. Det känns lite som revansch ändå, eftersom jag fått både korta ner och lifta delar av sträckan för att palla på grund av värkande fötter.

Imorgon eller nästa dag får jag nog börja reflektera över den här häftiga grejen jag gjort men nu ska jag slockna på kudden. En sak kan jag dock säga: jag har fått mersmak!

 

Sista dagen. Efter en mils vandring var jag redan rätt mör men utsikten var det inget fel på.
Där framme anar man stugan vid Småtjärnarna.

 

Kommentera