Skylt till Stenkällan i Tivedens nationalpark

På upptäcksfärd i Tivedens nationalpark

Som vandrare är det oundvikligt att titt som tätt passera igenom naturreservat och nationalparker. Dessa skogar och områden är ofta märkbart vackrare än den vanliga, brukade skogen och värda ett besök i sig själv. Tiveden är en av Sveriges nationalparker. Är den värd ett besök? Tveksamt – för skogens skull.

När jag vandrade Kungsleden sommaren 2019 passerade jag igenom Sareks nationalpark och blev helt betagen av den enormt vackra urskog jag fick förmånen att uppleva. Och när jag vandrade Bergslagsleden förra året förundrades jag över hur trollskt det var i Kindla naturreservat.

Områden som bara i sig själv är värda ett besök.

En dag och en natt i Tivedens nationalpark

Ändå har jag aldrig prioriterat den typen av avstickare. Förrän nu, när jag la till en extra dag av min vandring av södra delen av Bergslagsleden i juli 2020, för att hinna med Tivedens nationalpark. Jag ville ha tid att gå runt i och upptäcka på ett sätt jag annars inte gör.

Vacker led i skogen i Tivedens nationalpark

Mitt första intryck av parken när jag kom in i den var: wow! Det var precis det här jag var ute efter.

Men snart utbyttes den känslan till… Något annat. Kommersialism, kanske. Eller överkonsumtion.

För oavsett hur fin skogen är så var det svårt att se det för den mängd av rejält upptrampade stigar som letade sig fram precis överallt. En direkt effekt av att väldigt många personer besöker parken. Kanske för många?

Känslan gjorde mig något nedstämd.

Trädfällen i Tivedens nationalpark

Den inledande och härliga sträckan bytte snart karaktär, från mjuk och mossig till rejält kuperad med gott om trädfällen. Mängden och storleken på de nedtrampade stigarna ökade i antal och omfattning.

Utsikt över Vättern från Lilla Trollkyrkan i Tivedens nationalpark

Men nu var jag ändå här med tid att upptäcka. Den första sevärda punkten jag tänkte besöka var Lilla Trollkyrkan, som utlovade milsvid utsikt. Ända till Vadstena på andra sidan Vättern vid fint väder, sade informationen.

Jag blev nu inte särskilt imponerad av utsikten i sig, milsvid eller inte. Då tyckte jag nog att den utsikt jag mer eller mindre snubblade över vid Oxaberget var bättre. Eller för all del den jag har utöver Bråviken från en punkt i Jursla Gammelskog, här i hemmatrakten utanför Norrköping.

Huvudentrén till Tivedens nationalpark

Efter att ha trampat upp och ner i kuperad terräng nådde jag fram till huvudentrén. Här tog jag rast och funderade på vad jag skulle se härnäst.

Stigmarkering för gul och grå led i Tivedens nationalpark

Valet föll på att följa den gula leden norrut och se Stenkällan. I Tiveden har man välmarkerade och färgkodade leder som tillsammans med en lika pedagogisk och bra karta gör det lätt att gå rätt.

Stenkällan är en sevärdhet i Tivedens nationalpark

När jag kom fram till Stenkällan trodde jag att den fått sitt namn av att det ska ha ansetts varit en ”källa till stenar”, eftersom det nästan såg ut som att stenar liksom föddes därifrån. Men skylten på stenen pekade neråt så jag följde i den riktningen. Det visade sig att namnet var mer eller mindre bokstavligt: en vattenkälla hade bildats under den stora stenen. En stenkälla.

Fin badstrand vid Vitsand i Tivedens nationalpark

Den här dagen hade  börjat redan vid Bosjön längs Bergslagsleden, drygt 17 kilometer tidigare. Nu tyckte jag att det kunde vara dags att börja röra sig mot ett nattläger. Jag tog sikte mot Käringaudden, en av tre platser där man får tälta i nationalparken. På vägen dit passerade jag Vitsand, en lång och fin sandstrand perfekt för bad.

Tält vid Käringaudden i Tivedens nationalpark

Jag var framme vid Käringaudden nästan på slaget klockan 18, vilket också är så tidigt på kvällen det är tillåtet att slå upp tältet. Alltså letade jag direkt upp en lämplig lägerplats i det av rep inringade området, och hittade en plats bara meter från sjön Stora Trehörningen. Jag fick en vacker kvällssol, lätt bris och kunde sova med absiden bortrullad hela natten.

Tält i solnedgång vid Käringaudden i Tivedens nationalpark

Jag somnade nästan ovaggad.

Jättegryta i Tivedens nationalpark

Nästa dag blev väldigt lugn och allt jag gjorde var att gå nästan hela varvet runt sjön, sticka av för att se en jättegryta och sedan bli upphämtad och hemkörd till en välbehövlig dusch.

Är Tivedens nationalpark värd att besöka?

På sätt och vis kändes det trist att jag inte blev överväldigad av nationalparken. Jag hade trots allt äntligen adderat en extra dag bara för att utforska ett sidospår av den övriga ordinarie vandringen, i det här fallet södra delen av Bergslagsleden.

Jag var inte beredd på att mötas av en så nedtrampad skog – särskilt inte i en nationalpark. Och inte heller att det skulle vara den enorma mängd människor som var där. Jag har passerat många fina skogar och leder som på många sätt kan mäta sig med det jag upplevde i parken.

Den här sommaren är såklart speciell, med alla svenskar som på grund av corona passar på att turista ute i naturen. Det ökar trycket. Samma sak rapporteras från flera ställen i fjällen. Hur hanterar man detta oväntat stora intresse?

Hur kan man välkomna fler till hälsosam och spännande vistelse i fina omgivningar, samtidigt som man håller besöksantalet på en nivå som inte är mer omfattande än naturen klarar av?

Jag har inga svar men tror i alla fall inte att jag kommer besöka Tiveden på länge. Nationalparken behöver verkligen inte fler fötter som trampar fram stenar och rötter.

Kommentera