SÅ KOM ÄNTLIGEN SNÖN. Det dröjde till kvällen den 3 januari innan det blev vitt på riktigt men när flingorna väl började falla så gjorde de det rejält. Dagen efter såg jag till att vara ute i skogen för att se skillnaden mellan barmark och snötäcke.
Den här synen mötte mig när jag nådde fram till skogen idag. Härligt!
Det var bara ett par personer, troligen hundägare, som hunnit gå här före mig.
Vitt, vitt, vitt. När jag hade kommit bort från de lite större delarna stigarna och kunde följa den mindre reservatsleden var jag den enda som lämnade fotspår.
Skogen var alldeles lugn och tyst, inbäddad som den var.
Jag hörde lite tyst fågelkvitter ibland, och vindens susande, men annars rådde tystnad mellan stammarna.
Målet för dagen var att gå varvet längs naturreservatsleden i Jursla gammelskog, med sikte på utsiktspunkten Torsborgen. Jag har gått varvet ett par gånger tidigare och hade uppskattat det till cirka fyra kilometer. Nu var planen att jag skulle nå utsiktspunkten efter cirka en timmes vandring, inklusive fotopauser, och då ha en dryg timme kvar och gott om tid för både fikapaus och fler fotoupptäckter innan den planerade bussen tog mig tillbaka till stan. Jag hade dock missat att i beräkningen ta med två saker: sträckningen och tidsåtgången att komma fram till själva leden, och den decimeterdjupa nysnön.
Dessa felberäkningar gjorde att det tog en dryg halvtimme längre att komma fram till Torsborgen. Något fika blev det därför inte när jag var framme vid målet. Dessutom blåste det rätt kallt där på toppen så efter några klick med kameran rörde jag mig raskt vidare.
Utsikten från Torsborgen går inte av för hackor.
Man ser ända bort till Bråviken.
Eller bara skog, om man så önskar.
Trots mina felberäkningar var jag sugen på att hinna med den tänkta bussen och den sista biten tillbaka blev närmast en snöpulsande språngmarsch. Det gjorde egentligen inte så mycket, jag hade ändå fotat allt jag känt för under vandringen och gillade på sätt och vis att visa att liksom forsa fram i skogen nu mot slutet, särskilt som det mestadels gick i lutning neråt.
Nerförslut. Precis nedanför Torsborgen och med raska steg på väg mot bussen.
Selfiedags! Jag passerade en del av stigen där jag tog en selfie i somras och kände att jag borde ta en såhär i vintertider också.
Lingonen kämpade på för att hålla sig över snötäcket.
I somras var här ett hav av färger: grönt, lila, rött och orange. Även om färgskalan minskat lite nu så var det ändå väldigt fint.
Väl framme vid busshållplatsen hade jag hastat ihop en god marginal och hann med kaffe och min lilla medhavda banan. Dessutom visade det sig att bussen var försenad 10-15 minuter ”på grund av tekniskt fel” – så jag hade kunnat forsa fram betydlig lugnare på tillbakavägen.
Den extra väntetiden, kombinerat med vind och blåst, gjorde att jag snabbt kyldes ner. Fingrarna fick jag någotsånär ordning på men med tårna var det närmast hopplöst. Tack och lov hade jag med mig en duntröja som jag kunde dra på mig för att hålla överkroppen varm och go. Tårna fick vänta på bättre tider tills jag var hemma i lägenhetens värme igen, bortåt 45 minuter senare. Jösses så gött det var att ta en varm dusch då!