Strandhäng under en dag i San Diego


DEL 2 AV 6

När man flyger över Atlanten till den amerikanska kontinenten är  det är bra att resa så man kommer fram en dag tidigare än när själva jobbaktiviteterna börjar. För skulle något med resan strula behöver man i alla fall inte stressa över att missa något. Och går resan enligt plan, ja då kan man plocka ut en ledig dag och utforska omgivningen. 

Mission beach låg inte mer än en Uber bort så vi packade vår badkläder och tillbringade en dag med att bara spatsera runt och insupa allt det där klassiskt amerikanska man bara får se på film. 

Vi råkade tajma in en rätt blåsig dag för vårt besök på beachen men vi hann i alla fall ta ett dopp innan lifeguards manade upp alla på stranden på grund av för starka strömmar. De hade ett himla jobb att göra det, för så snart de hade tömt en del av havet på folk hoppade andra i. 

Strandhäng i solen, ett slott och ett tivoli. Det är knappast vad jag är uppvuxen med. 

Den här mannen är så representativ för något som både är äkta och falskt på samma gång. Den amerikanska drömmen. The land of opportunities. Men varför ens försöka värdera? Kanske ska man bara se det man ser. I det här fallet en gammal man som steppar i gassande sol. Han gör antagligen det helt enkelt bara för att han vill. Det finns värre öden än så. 

Kollegor föröver. Vi gick och gick och gick längs den här anlagda strandpromenaden. Vi hade ätit gott på en restaurang och tänkte se vad som fanns en bit bort. Hade vi vetat att det skulle vara så långt till nästa möjlighet för mat och dryck är det tveksamt att vi hade gått ditåt över huvud taget, åtminstone de i gänget som så småningom hamnade i rätt stort behov av en toalett… 

 Under tiden som vi gick på restaurangjakt passerade vi fina blåa hus…

… stora lyxiga hus…

… och hus som kändes, tja, väldigt amerikanska.

Till slut kom vi fram till den här charmiga baren. Den var knökfull och en dj spelade musik så högt att man inte hörde sina egna tankar. Men in gick vi, köpte mat (nåja, nachoschips) och fyllde på med vätska.

Jag pallade inte ljudnivån på baren riktigt utan tog en svängom på egen hand en stund. Det fanns en pir bara en bit bort. Jag hade hoppats kunna gå ut på den men den visade sig vara stängd för allmänheten så jag fick betrakta från avstånd. 

Tanken var aldrig att stanna på stranden hela dagen men det var helt enkelt för mysigt för att åka någon annanstans. Dessutom ville en kollega gärna se solnedgången så det var ett lätt beslut att stanna kvar. Det blev snart tydligt att vi inte var de enda som ville se solen gå ner. 

Det tar bara någon halvtimme för solen att gå ner så man får inte vänta för länge med att ta en bild. 

Och där var solen nedanför horisonten. 

Vi stannade en stund till på en toppenrestaurang innan det blev en Uber tillbaka till hotellet. 

 

Kommentera