Tre dagar och två nätter med lätt ryggsäck längs Sörmlandsleden

Regnet öste ner ett par timmar innan jag skulle hoppa på tåget i Norrköping för att kliva av i Hälleforsnäs och där påbörja en helgvandring till Katrineholm. Vädret peppade mig knappast att tillbringa tre dagar utomhus.

Men jag vet att det sällan är så illa när man väl går där ute. Och jag brukar faktiskt väldigt ofta ha löjligt tur med vädret när jag är på vandring. Så jag ignorerade ösregnet så mycket jag kunde, packade klart ryggsäcken och rullade ut från Norrköping enligt tidtabell.

Mitt upplägg för vandringen korthet:

Hälleforsnäs tågstation – Mögsjön, övernattning i vindskyddEtapp 22:1 – 239 km
Mögsjön – Myr-Gryten (göl), övernattning i vindskyddEtapp 23 – 2526-27 km
Myr-Gryten – Biltema utanför Katrineholm, upphämtningEtapp 25 – 2611 km

Det var härligt att vara tillbaka i Hälleforsnäs. Här finns framförallt fina våtmarker som jag älskar att passera igenom (på spänger som håller fötterna torra). Och det tunga regnväder som jag hade haft i Norrköping verkade ha passerat och dragit vidare. Naturen var blöt men inte dyngsur och inga vattendroppar föll på mig från ovan.

Däremot dröjde låga, moln kvar och det var mycket fuktighet i luften. Det bäddade in hela omgivningen i ett grått dis som kanske inte var så inspirerande, men ändå väldigt fint om du frågar mig.

Ett antal stora snäckor, som denna, hade letat sig upp på den grusade cykelleden som stäcker sig från tågstationen i Hälleforsnäs för att ansluta till resten av Sörmlandsleden.

Blött och grått men fint ändå.

Våtmarkerna utanför Hälleforsnäs är alltid fina, oavsett väder.

Bara två timmar senare var jag framme vid vindskyddet vid Mögsjön och till min förvåning var det redan upptaget. Med det ruggiga väder som var hade jag känt mig rätt säker på att jag skulle vara ensam på leden. Corona till trots.

Så var det alltså inte, så kvällen tillbringades i trevligt sällskap av två män som hade det här vindskyddet som en absolut favorit som de återvänder till ofta. Dessutom fick jag smaka på deras efterrätt: en slags kardemummabulle med mandelmassa som blandas ihop på plats och sedan stektes i stekpanna över öppen eld. Riktigt gott!

När mörkret föll bäddade vi fram våra sovsäckar och slöt ögonen. Jag för min del invigde en quilt jag nyligen köpt. Annars har jag en sovsäck för vinterbruk som visserligen passar mig som är väldigt frusen. Men när sommarvärmen sätter behöver inte ens jag en säck som ska tåla 13 minusgrader. Den quilt jag köpte nu lättar på min packning med 600 gram, samtidigt som den tar mindre plats i packningen. Lättare packning ger lättare vandring!

Min Osprey Tempest 40 liter är en av mina favoritryggsäckar. Rymmer massor vid behov men kan lika väl komprimeras rejält när den är nästan tom. 

Strax före sju på morgonen var jag redo att starta dagen. Frukosten intogs och ryggsäcken fylldes åter med packning. Strax efter åtta hade jag sagt hej då till mitt lägersällskap och var på väg igen.

Strax före Svalboviken svängde jag åt höger i en korsning för tidigt. Det gjorde inget för det innebar att jag passerade en hade med den här fina kon, och hennes polare. 

Söta kor på grönbete.

Idag var planen att gå 26-27 kilometer till Myr-Gryten. En rätt lång dag alltså, som jag faktiskt har vandrat förut. För två år sedan gick jag exakt den här sträckan, men då under en skållhet juni-helg och med betydligt mindre erfarenhet av vandring. Då var det en kamp att gå från Mögsjön till Myr-Gryten. Hur skulle det bli den här gången?

Betydligt bättre än väntat, visade det sig. Jag var framme vid vindskyddet redan strax efter fyra, vilket är alldeles för tidigt att slå läger enligt mig. Men även fast det fanns tid att gå en mil till var fötterna lite möra, fortfarande ovana med så många steg på en dag.

När jag passerade den här kolarkojan för två år sedan var jag förföljd av ett moln av myggor och kunde i princip inte stanna. Den här gången var helt myggfri så jag kunde passa på att också ta en titt inuti. 

Mjuk, härlig traktorstig i skogen.

Härliga björkskog!

Hm… Leden går ju igenom hagen, och det finns inte riktigt en annan väg… Bara att kliva över och hoppas på det bästa!

Vigors kyrka. En stor sten som anses vara en gammal offerplats enligt folktron.

Min bästa teori över varför det ändå gick så bra att gå så långt så snabbt stavas ”Kungsleden”. Jag gissar att min kropp (och mitt sinne) sedan det äventyret vant sig vid att gå längre etapper under längre tidrymder. Att gå utan paus i två-tre timmar gjorde jag ofta då. Skillnaden är att terrängen är betydligt snällare här än i fjällen. Det är helt enkelt inte lika jobbigt att gå lika långt. Och för en sådan som mig som gillar att pusha sig själv, gillar att hela tiden vara i rörelse, gillar att ha ett mål att komma fram till, var det helt enkelt inget alternativ att sakta ner eller ta mer pauser än nödvändigt.

Tack och lov hade jag blivit trött av dagens etapp så jag klarade av att bara ligga och chilla en stund på bryggan och vila och njuta av hur solen värmde mot ansiktet.

Vitsipporna var med god marginal utslagna. 

Så småningom fick jag sällskap av en annan vandrare som jag träffat tidigare på dagen, som var på väg mot samma vindskydd. Vi snackade en hel del under kvällen, och när elden brann anslöt även en man med en hund som tältade en bit bort.

Natten innan hade jag för första gången testat tipset att fylla en vattenflaska med varmt vatten, dra över en strumpa och lägga vid fötterna i sovsäcken. Eller i quilten, i mitt fall. Det hade förvånat mig att vattenflaskan fortfarande var varm på morgonen men egentligen är det ju inte så konstigt, eftersom det är quiltens uppgift att isolera och bevara värme.

Den här natten såg jag till att dra vandringsstrumporna över den varma flaskan, för att kunna ta på uppvärmda sockor på nästa dag. Det var riktigt göttigt att inte behöva ta på kalla, fuktiga strumpor på morgonen, kan jag lova.

Möjligen bästa vattenkällan någonsin! Källvattnet rinner från högre höjd vilket ger ett självtryck som någon smart person sett till att det kan forsa ut från en vanlig kran. 

Sista dagen hade jag bara de sista elva kilometrarna kvar till Biltema, där jag skulle bli upphämtad vid tolv-tiden. Det blev en vandring i lugnare tempo, helt enkelt eftersom jag ändå inte skulle bli ”klar” förrän tidigast vid lunch. Och lite till min förvåning var det rätt skönt att gå i lite långsammare tempo, helt stressfritt.

Kommentera