Det är inte alltid en vandring är fantastisk från start till mål, ens när det kommer till kortare turer. Som helgens drygt åtta kilometers tur längs Bjänleden norr om Linköping. Trots ett sug för att äntligen genomföra den här vandringen, och trots att leden visade sig vara ovanligt väl markerad, tog det större delen av rundan innan jag hittade in i vandringslunken och kunde börja njuta.
Starten (och målgången) för Bjänleden ligger inte långt bort, bara en dryg halvtimmes körning med bil till byn Bjäsäter, norr om Linköping och ovanför sjön Roxen.
Länge efterlängtad vandring
Jag hade hittat information om leden redan förra året men av olika skäl blev det inte av att vandra den då. Men nu var det dags och varken en kylig marsdag eller risk för regn hindrade.
Utifrån vad jag hade läst om denna åtta kilometer (som enligt min Garmin-klocka landade på strax över nio kilometer) långa led verkade den vara rätt trevlig, med ett litet museum vid starten och gott om gamla, små stugor att betrakta och läsa om längs hela rundan.
Bjänleden – en älskad led
Jag märkte snabbt att leden var osedvanligt väl underhållen, och ju längre jag gick desto mer fick jag känslan att den verkligen är omtyckt, omhuldad. Det var flera små detaljer:
Sprillans nya blåmålade skyltar eller blåmålade stolpar som regelbundet visade vägen.
Återkommande skyltar där Bjänledens namn ofta dessutom fanns fint inbränt.
Gott om ofta nyuppsatta skyltar som berättade om olika torp och ruiner hela rundan runt.
Likaså att det vid starten fanns möjlighet att köpa en karta med mer information om leden, det som fanns längs med den och historien om bygden. Till och med att där fanns en enkel skylt som annonserade möjligheten till swisha en “frivillig p-avgift 20 kr” visade att här finns personer som vårdar leden.
Skogsbruk som sätter spår
Men förutom att det var fint att känna att leden togs väl omhand, och fint att man så omtänksamt vill bevara minnet av alla som bott i stugorna i skogen sedan 1700-talet, hade jag länge svårt att riktigt njuta.
Delvis var det vädret. Ruggigt och bara några få plusgrader gjorde det svårt för mig att få upp värmen. Dessutom var skogen till stor del nyhuggen, med gott om stubbar, djupa lerspår av skogsmaskiner, och en stor brist på något som ens liknar en gammelskog.
Jag funderade till och med på om jag skulle vända tillbaka. Men jag hade trots allt spanat in leden sedan förra året, och nu var jag här. Så jag valde att fortsätta enligt plan.
Skogen blev till stor del tyvärr aldrig särskilt mycket bättre. Men känslan i min kropp blev det. Efter kanske sex, sju kilometer kändes det som att jag åter hittat tillbaka in i “vandringsmode”, vilket innebar att jag äntligen gick med ett annat lugn i kroppen.
Ro i kroppen när regnet börjar falla
När diset i luften så småningom omvandlades till riktiga regndroppar hade jag inte många hundra meter kvar att gå och brydde mig inte nämnvärt om nederbörden. Njöt bara av att ha gått hela varvet och fått tillbaka lugnet.
Inte långt från målgången kunde jag inte låta bli att stanna och fota en gammal Volvo, som någon modifierat för att ge lite mer vattentåliga egenskaper.
Lagom tills jag var tillbaka vid bilen vräkte regnet ner.
Även om upplevelsen den här gången lämnade en del att önska känns det ändå som att det kan vara värt att komma tillbaka senare, när våren kommit längre, och då ge leden – eller framför allt skogen – en andra chans.