Vintermörker, kyla och ännu mera mörker. Para det med inflation och skenande räntor. Nej, det här ville jag ta en paus ifrån. Så jag valde att investera i en vinterresa till ljus och värme, närmare bestämt i en vecka med sol, löpning och vandring på Teneriffa. Det var så värt det.
En semester som innebär att ligga på stranden med en drink i handen har aldrig lockat mig. Däremot hade jag under hösten fått upp ögonen för att det fanns alla möjligheter att genomföra en mer aktiv semester på någon av Kanarieöarna och därmed kunna fly några dagar mitt under de tristaste svenska vintermånaderna.
Efter en hel del funderande och googlande valde jag en charterresa som innebar boende på Route Active Hotel i Los Realejos, strax väster om Puerto de La Cruz på öns norra del. Här skulle det finnas ett bra gym och vandringsleder runt hörnet. Dessutom hade hotellet ett adults only-fokus. Perfekt för mig!
Poolområdet till mitt hotell. Jag hade balkongen på andra våningen som är bakom palmen.
Ett dragplåster med Teneriffa är för många ett besök till toppen av vulkanen Teide. Det var inget som intresserade mig men bara att den fanns där innebar att det också fanns gott om vandringsleder – och det lockade.
Teide är den där toppen längst upp, längst bort till vänster i bilden.
Tyvärr fick jag veta först när jag väl var på plats att en stor skogsbrand som nyligen härjat på ön innebar att en stor del av de lederna var stängda, av säkerhetsskäl. Det var lite trist men jag kunde ändå hitta alternativ som uppehöll mig under veckan.
Vandrar från hotellet till centrala Puerto de La Cruz
Efter första natten var det dags att börja upptäcka omgivningarna, vilket jag gjorde på samma sätt som alltid: till fots. Alltså traskade jag de dryga 7 kilometrarna till de centrala delarna av Puerto de La Cruz.
Det märks direkt att Teneriffa är en vulkanö. Branterna finns överallt: uppåt och neråt.
Överallt såg jag hur bilar var parkerade mer eller mindre på alla slags ytor man tyckte sig kunna hitta. Att det var skymd sikt…
…heldragna linjer…
…övergångsställe, trottoar eller annat tycktes oväsentligt.
Beskådar gigantisk benjaminfikus på botanisk trädgård
Målet för dagen var ett besök till den botaniska trädgården Jardín de Aclimatación de La Orotava. Inträdet låg på ynka 3 euro och var helt klart värt det. Här fanns växter i överflöd och den som ville kunde tillbringa timmar här.
Trädgårdens största stjärna – även bokstavligen – måste tillskrivas den gigantiska benjaminfikusen, placerad i mitten av anläggningen. Större trädorganism har jag aldrig sett, och det är svårt att förstå dess omfattning utan att vara där.
Efter en heldag till fots var det dags att vända tillbaka. Jag hade läst på många ställen att det skulle vara lätt att resa med buss på Teneriffa så det ville jag testa. Och jag får lov att hålla med om att det stämde. Här kan man fortfarande betala med sitt kontokort så det var bara att blippa det.
Jag fick aldrig ordning på den lokala bussappen, men Google Maps visade sig vara förvånansvärt bra och exakt vad gäller busstidtabeller och aktuell gps-position, och det fungerade utmärkt för mig.
Bussen fortsatte jag att använda resterande vecka för att ta mig till olika ställen.
Dag två och nu ville jag se mer! Och svettas lite. Alltså hade jag letat reda på en lite längre slinga som jag avsåg att springa (i den mån bergsterrängen tillät). Denna slinga startade precis i närheten av hotellet, så reklamlöften om “vandringsled i anslutning” infriades.
Jag fick springa med fin utsikt över havet.
Ibland gick stigen via uppenbart gamla landsvägar.
Återkommande ledmarkeringar gjorde stigen enkel att följa.
Det är fascinerande hur man har lycktas bygga på så här branta platser. Och ännu mer hur man sedan orkar ta sig hem och tillbaka, varje dag.
Utsikten gick inte att klaga på!
När det var dags att vända neråt och till stor del följa en av de större vägarna visade det sig att den hade en separat trottoar nästan hela vägen. Himla trevligt!
När jag var tillbaka på hotellet hade jag sprungit 11 kilometer och upp och ner, och totalt 600 höjdmeter. Det är en aaaning mer än de dryga 60–80 meter jag ägnar mig åt när jag springer mina vanliga 8–12 kilometersrundor här i Norrköping…
En sak jag lärde mig på den här rundan är att här på Teneriffa har man “brödbilen” (till skillnad mot glassbilen…). När jag sprang igenom en bergsby hörde jag länge ett återkommande biltutande som sakta tycktes närma sig mig, där jag kämpade mig uppåt för de branta gatorna. Till slut kom fordonet ikapp.
Det visade sig vara en minibuss varifrån en man hoppade ut vid nästan varje dörr och hängde upp två (antar jag) nybakta baguetter i enkla plastpåsar. Samma slags baguetter som jag hade noterat förekom på restaurangen på hotellet vid varje frukost (och som direkt föll mig i smaken). Slutsatsen blev att det är en del av kanariernas kultur att äta den typen av bröd.
Utmanande vandring på Teneriffa blev som en dag i paradiset
Dag tre. Nu hade jag varit i närområdet och började känna mig rätt hemma där. Dags att testa något lite längre bort. Alltså hade jag letat reda på en lagom lång slinga på 16 kilometer, en dryg timme bort med bussen.
Den här gången var planen helt och hållet att vandra så vandringsstavarna fick följa med. Jag visste att jag skulle ha en brant stigning under mer än fem kilometer att se fram emot och då är stavar mycket värt att ha, innan det så småningom började plana ut.
Bussresan gick utmärkt och jag kunde snart stiga av och börja traska uppåt.
Dessa vackra blommor växte på flera ställen längs stigen, och blev snabbt en favorit. Kanarieklocka, eller Canarina canariensis, lärde jag mig senare att de heter.
Efter de där fem kilometrarna var jag framme i bergsbyn Erjos. Här fanns egentligen ingenting för en turist att ta del av. Inga hotell eller restauranger. Så jag stannade bara vid en bänk i skuggan en stund, åt lite nötter och torkad aprikos och drack av vattnet jag hade med mig i min löparväst, innan jag fortsatte färden.
Jag hade fortfarande en mindre stigning kvar innan jag var uppe på högsta punkten, som jag senare kunde se låg på 1035 meter över havet. Därifrån slingrade sig stigen neråt igen.
I början var det en bred, anlagd väg. Jag kunde läsa mig till att det var den tidigare huvudvägen till Erjos.
Efter en stund försvann asfaltbeläggningen och grus kom fram.
Lite då och då på vägen ner vände jag mig om för att betrakta utsikten. Det kändes rätt svindlande att jag var och vandrade mitt i de där bergen.
Grusvägen var bred och fin men ju längre ner jag kom, desto mer smalnade vägen av.
Växtligheten skiftade karaktär och fler och fler kaktusar dök upp.
När jag närmade mig målet var den breda, plana stigen från tidigare borta sedan länge och jag hade jag gått på en smal bergsstig flertalet kilometer. Nu var jag dessutom rätt trött och ville gärna vara framme snart.
Efter lite mer än 16 kilometer och 971 meters stigning, var jag tillbaka vid busshållplatsen. Jag tajmade bussen perfekt, och behövde bara vänta tio minuter innan den kom.
Även den här gången smet in mataffären närmast hotellet, en kilometer bort, och köpte på mig mer gott att äta. Bland annat var jag riktigt sugen på rödvin och chansade på att vinflaskan från leverantören som hette Barberana verkligen var gott (barbera är en absolut favoritdruva när det kommer till rödvin). Flaskan kostade bara 3 euro, vilket var billigt till och med här men jag hade inget bättre att gå på så jag chansade.
Efter att jag hade duschat och fräschat till mig på hotellet kokade jag pasta och smakade på vinet – och trodde nästan att jag hade kommit till himlen. Vilken lyckoträff det var!
Den här dagen visade sig bli den bästa på hela semestern: Först iväg på äventyr som utmanade, inspirerade och bjöd på härliga utsikter, och bara av det lämnade kroppen i ett lycksaligt stadie. Addera lite god pasta med smör och salt, och ett riktigt gott rödvin tillsammans med chokladtryfflar, och jag var i paradiset.
Gymmar och besöker museum på vilodag
Nu hade jag haft en bra start på semestern med mycket aktivitet och upptäckter. Det kunde inte skada med att dra ner på tempot. Så nästa dag ägnade jag åt att besöka ett museum i Santa Cruz en timme bort, chilla på hotellrummet samt besöka gymmet och testa på vad det hade att erbjuda.
Jag gav gymmet fullt godkänt, som hade allt man behöver för ett bra pass.
Springer upp i bergen igen, efter bankkortsstrul på bussen
Nu hade det blivit fredag och med en vilodag föregående dag var jag åter pepp på att bege mig ut och iväg. Men fler långa bussresor kunde jag klara mig utan. Istället pusslade ihop en löptur som utgick ifrån hotellet och de sista kilometrarna anslöt till rundan jag tog den första dagen.
Planen var att gå till närmsta busshållplats, åka några stopp och kliva av vid Barranco de Ruiz. Dock ville bankkortet inte funka på just den här bussen så snopet fick jag kliva av igen. Vad skulle jag göra nu?
Jag kollade busstidtabellen och bestämde mig för att jogga till nästa busshållplats och hoppa på en ny buss där, för efter att ha dubbelkollat med saldot på bankkortet borde det bara vara något tillfälligt strul. Och så var det, på nästa buss funkade kortet igen.
Snart kunde jag starta den här dagens bergslöpning vid Barranco de Ruiz med en stigning uppåt, uppåt, uppåt. Och nej, jag orkade verkligen inte springa då, men när det inte var lika brant sprang jag.
Nästan uppe. Maffiga Teide syns i fjärran.
Utsikten bakåt var inte så pjåkig heller.
På väg ner igen sprang jag in på samma trottoar som tidigare i veckan, men nu högre upp.
13 kilometer senare var jag tillbaka på hotellet där jag duschade och myste på balkongen resten av kvällen.
Betraktar vågorna vid lavastenfärgade stranden Playa de Castro
Nu hade jag bara en heldag kvar och kände mig nöjd med hur jag tillbringat semestern hittills. Tills jag insåg att jag, trots att jag sett havet varje dag, faktiskt inte hade varit nere och känt på det. Så jag tog reda på var jag bäst kunde göra det.
Bara drygt tre kilometer bort (gångvägen) fanns Playa de Castro, så dit sprang jag. Här var sanden alldeles svart av vulkanlavan från Teide. Vågorna var stora till många surfares förtjusning.
Jag för min del gick in i något slags zen-läge där jag tog av mig barfota och länge och väl stod i strandkanten och lät fötterna gräva ner sig i sanden samtidigt som våg efter våg rullade in.
Det var otroligt härligt att lyssna till vågorna och om jag hade vetat om hur grym stranden var hade jag tagit med mig filt och picknick och slagit mig ner där i flera timmar. Men jag njöt storligen som det var ändå och stannade en längre stund, trots bristen på filt.
Dags för hemfärd
Så småningom vände jag tillbaka och packade ihop mina grejer på hotellet.
Tidigt nästa morgon, gott och väl innan solen gått upp, började återresan.
Att jag aldrig har rest till solen mitt i vintern förut. Det här vill jag definitivt göra om!