Det är alltid roligt att vandra på nya stigar, på väg mot ännu ej besökta mål. Den här gången hade jag siktet inställt på vindskyddet vid Gäddån längs Östgötaleden, mitt emellan de små orterna Regna och Rejmyre.
Före sommaren nosade jag reda på ett antal olika vindskydd i grannkommunen som verkade utgöra bra nattläger. Ett hade jag och Hubbie upptäckt redan i våras; vindskyddet vid Strussjöskogen. Ett annat traskade han och jag bort till i juni och hade en mysig kväll och natt vid ett vindskydd som låg bara ett par meter från vattenbrynet.
Och ett tredje besökte jag med en kollega för ett tag sedan, för att göra ett reportage om att sova i vindskydd i Fingspångs kommun. Bläddra till sida 18–19 här, så kan du läsa hela reportaget.
Med siktet inställt på vindskyddet vid Gäddån
Nu var jag nyfiken på att uppsöka ett fjärde av de åtta vindskydd jag kollat upp. Valet föll på vindskyddet vid Gäddån, eftersom jag också kunde kombinera besöket med en mindre vandring.
Gäddån ligger längs Östgötaleden, drygt 13 kilometer från den lilla orten Regna och 10 kilometer från Rejmyre. En vandring på totalt 23 kilometer alltså. Alldeles lagom för mig som just nu är rätt ut gängorna rent vandringsmässigt.
En extra morot för att komma ut och vandra var att jag dessutom, efter flera års letande, hade hittat, beställt och hunnit få hem en ny ryggsäck. Nu kunde jag direkt testa den in action!
Efter att ha blivit avsläppt vid starten började jag gå.
Vädret blev riktigt fint under de två dagarna, och ryggsäcken levererade verkligen. Jag var så nöjd, kände inte av något skavande, klämmande eller något.
Vandringen den första dagen var i det stora hela rätt händelselös. Den gick uteslutande längs grusväg i skogen och bjöd inte på några särskilt varierande vyer.
En röd stuga i fint högsommarljus bröt monotinin en kort stund.
Fjärilar på löv bjöd på lite färgvariation.
En kopparödla lapade sol på grusvägen. Den hade inte bråttom att slingra sig bort när jag kom gående.
Händelselös vandring ingen överraskning
Nåja. Jag har gått andra delar av Östgötaleden förut och visste att leden ofta kan vara lite sådär, så jag var förberedd på det. Eftersom jag var inställd på det kunde jag uppskatta vandringen ändå. Särskilt som jag, som sagt, var lite otränad rent vandringsmässigt.
Det enda som egentligen bröt monotonin dök upp knappt en kilometer från dagsmålet, när jag passerade en liten badstrand och brygga.
Jag passade på att vila på stranden en stund, tvätta av mig och njuta i solen.
När jag rörde på mig igen var jag drygt tio minuters promenad från vindskyddet, som skulle ligga bara en minimal avstickare från leden.
Jag kom strax fram och möttes av – besvikelse.
Anländer till vindskyddet vid Gäddån
Vindskyddet i sig var fint. Men det är som i mäklarbranschen: location is everything.
Placerat precis vid grusvägen, med tät skog runtom och en utsikt rakt framåt som inte bjöd på mer variation än att man kunde sitta och titta på dasset…
Det är bara knappt att vindskyddet syns, där det står inne bland träd och högt gräs. Här har jag gått förbi det för att fota det “från andra hållet”.
Jag hade hoppats att det vattendrag som enligt kartan passerade precis vid vindskyddet – självaste Gäddån – skulle utgöra någon form av mysfaktor, men det syntes egentligen inte alls utan var dolt av all växtlighet.
Först när man gick ner till Gäddån kom man åt vattnet, som kluckade fram under ett tätt tak av skog.
Säkrar upp mot mygg med tält i vindskydd
Nåja, det var som det var. Och det var ändå inte läge att gå vidare.
För att inte riskera att bli omsvärmad av mygg och flugor senare under kvällen eller vid frukost, valde jag att slå upp tältet. Och det fick bli i vindskyddet, eftersom det inte fanns någon lämplig plats vid sidan om.
Det blev en stillsam och alldeles tyst natt.
Går längs halvdold stig när vandringen fortsätter
Efterföljande dag var jag inställd på att vandringen skulle fortsätta på i stort sätt samma vis som föregående dag, det vill säga längs grusväg. Men efter en bit vek stigen av in i skogen.
Tyvärr blev det, för ovanlighets skull, inte roligare av att få stigvandra. Stigen var till stor del otrampad och det kändes ofta som att jag snarare gick i obanad terräng där jag kunde följa ledmarkeringar, än att jag faktiskt följde en ledad stig.
Dessutom var leden ofta rejält sönderkörd av skogsmaskiner. Det var trist att se hur sårad marken var.
Efter kanske fyra kilometer var jag så tillbaka på grusväg igen. En bit innan Rejmyre gick leden längs asfaltvägen, men jag valde att glida in på en annan grusväg istället, för att inte gå längre än nödvändigt bredvid biltrafiken.
Framåt lunchtid var jag framme i den lilla bruksorten Rejmyre, med det anrika Reijmyre glasbruk som jag besökte för första gången bara några veckor tidigare.
Jag köpte en dricka och en baguette i den lokala matbutiken, och tog sedan bussen hemåt.
Läs mer:
- Utenatt i Paradiset naturreservat bjöd på magisk solnedgång
- Tre dagars roadtrip till södra Öland med sol, bad och historiska sevärdheter
- Fjällvandring till Helags och vidare – utedusch vid Gåsen oväntad höjdpunkt
- Sover under bar himmel för första gången
- Utmanande vandring längs Sörmlandsleden tog mig hem (nästan)