Vandrar Silverleden under fyra dagar i juli

Silverleden hade funnits på min radar ett tag. En 67 kilometer lång rundslinga med start och mål i Hällefors. Genom skogar, förbi sjöar och gamla gruvområden. Och upp och ner, upp och ner för den ena höjden efter den andra. Både lagom lång och lagom utmanande för några dagars ensamvandring med tält.

I början av juli var det dags att starta vandringen.  Framför mig hade jag fyra dagar, tre nätter och 67 kilometer att se fram emot.

Min vandring av Silverleden startade och slutade vid Hurtigtorpet (rekommenderas eftersom där både finns gott om parkering och framför allt tillgång till dusch och toalett) och gick motsolt. Så här såg den ut i korthet:

Dag 1: Hurtigtorpet–Sundsudden, 11,1 km

Jag började med ett stopp på OKQ8 i Hällefors för att köpa en lokal karta över Silverleden. Hundra kronor kostade den och det kändes ändå som en ganska bra investering inför fyra dagar i skogen. Mindre imponerande var att den redan efter någon timme började gå sönder i vecken. Nåja, den var ju inte så dyr. Och jag hade en ”riktig” karta i Tyvek i reserv så det var aldrig någon fara att tappa bort sig ur den aspekten.

Efter snabbstoppet vid macken bar det av sista biten mot Hurtigtorpet, parkeringen och starten på själva vandringen.

Med ryggsäcken utplockad ut bilen var det bara att börja traska!

Det var något charmigt med hur många väghänvisningar som samsades på samma skyltpåle… Tydlig skyltmarkering var något som följde större delen av vandringen.

Första dagens etapp var förhållandevis kort, drygt elva kilometer. Vandringen var lätt och gick till stor del genom varierad skog. Ibland stenigt och fullt av rötter, ibland mjukt och barrigt. 

Efter kanske sju eller åtta kilometer började kroppen påminna mig om att det var ett tag sedan jag vandrade flera dagar med full packning. Jag stannade för vatten, kisspaus och en liten återställare och fick ny energi ganska snabbt.

Vid 18-tiden kom jag fram till Sundsudden som var målet för dagen. Och vilken plats det visade sig vara!

Solen sken, vinden fläktade ordentligt och vattnet blåste klart och lockande framför mig. Först fick jag ordning på vattenreningen, sedan åkte kläderna av och jag tog vandringens första bad.

Ett vindskydd låg fint placerat på udden vattnet, men täcktes av skugga. Istället hittade jag en plats en bit bort där jag kunde sitta i solen och samtidigt få lite lä från vindarna.

Senare på kvällen dök ett annat vandrande par upp. De slog sig ner en bit bort och valde så småningom att sova under bar himmel på stranden.

Själv hade jag först funderat på att sova i vindskyddet. Men när solen slutade värma och vinden mojnade kom knotten, massor av knott. Jag bestämde mig raskt för att slå upp tältet ändå, ett beslut jag stod fast vid även resterande nätter.

Dag 2: Sundsudden–Nätsjösund, 19,5 km

Nästa morgon vaknade jag till lätt soldis och uppehållsväder. Eftersom paret från kvällen innan höll till en bit bort passade jag på att börja dagen med ett morgondopp i bara mässingen. Så skönat att slippa hålla på att torka kläder!

Någon gång mellan halv nio och nio var jag färdigpackad och på vandrande fot igen. Nu väntade knappt två mils vandring och det kändes redan från början att gårdagens elva kilometer satt kvar både i fötterna och resten av kroppen.

Här och där passerade jag förbi gamla, övergivna torp.

Vid ett grustag blev jag lite förvirrad över vart jag skulle ta vägen, vart stigen gick. Tydligen skulle jag passera rakt igenom vilket kändes konstigt men var helt rätt.

Fina utsikter bjöds jag på av och till under hela vandringen.

Jag tog en enklare paus vid Sävenfors hytta och fortsatte sedan vidare genom skogen.

Någonstans längs stigen i skogen kom jag över ett krön och lyckades skrämma upp en älgko med en liten kalv. Tack och lov blev de minst lika angelägna om att komma bort från mig som jag var över att inte komma närmare dem, och de försvann åt motsatt håll.

Lite senare stannade jag vid en enklare träbro över en å. Här valde jag att pausa några minuter och även fylla på vatten. Samtidigt började himlen förändras.

Mörka moln drog in, vinden ökade och på avstånd hördes åskan mullra. Det kom aldrig några större mängder regn, men vädret blev betydligt ruffigare. När jag nådde vindskyddet vid tjärnen Södra Svensken passade det därför perfekt att ta en längre lunchpaus, som innefattade en välbehövlig tupplur.

När vädret lugnat sig efter ett par timmar fortsatte jag.

Det gick bra ända tills det plötsligt inte gjorde det. För som från ingenstans snubblade jag och föll mer eller mindre rakt på ansiktet. Läppen fick sig en smäll och blödde lite, men i övrigt klarade jag mig bra. Vandringen kunde fortsätta och läppen läkte på ett par dagar.

Vartefter kom en backe som skulle ta mig mot Björnhöjden. Och där, mitt i alltihop, satt en skylt som varnade för björn i området och uppmanade till försiktighet.

Jag förstod inte riktigt hur man skulle följa uppmaningen. Som att jag skulle ha en chans om jag mot förmodan råkade på en björn…

Jag fortsatte i alla fall uppåt, visslandes och sjungandes lite extra för att verkligen höras, och kom så småningom fram till Nätsjösund och vandringen andra nattläger, strax före klockan 18.

Här var det betydligt mer liv och rörelse än vid gårdagens lägerplats. Paret från Sundsudden hade redan ankommit. De hade valt att gena och hoppa över Sävsjörundan. Ett gäng grabbar höll på att packa ihop för att fortsätta vidare och ungefär samtidigt anlände två tyska killar med varsin kajak.

Jag såg till att slå upp tältet och gick sedan ner i sjön för att ta mig ett dopp.

Vattnet var riktigt varmt, men badplatsen lämnade en del övrigt att önska. Botten var stenig och ganska smutsig och det växte näckrosor runt omkring. Men efter nästan två mils vandring är man inte särskilt kräsen. Det är alltid skönt att få skölja av sig svetten.

Resten av kvällen gjorde jag inte många knop. Jag satt länge på en bänk i solen och bara njöt av att vara framme.

Dag 3: Nätsjösund–Svenstjärnen, 17,3 km

Nästa morgon vaknade till betydligt ostadigare väder än gårdagen. Det låg regn i luften och prognosen sa att mer var på väg.

Jag hade ingen större lust att packa ihop allt och börja vandra precis innan regnet drog in, så istället för att ge mig iväg direkt valde jag att stanna kvar ett par timmar extra och invänta solen.

Lite regn kom, men inte särskilt mycket. Strax före klockan tio tyckte jag att det såg tillräckligt lovande ut och gav mig av.

Det här skulle bli en betydligt jobbigare dag.

Flera rejäla stigningar väntade och redan efter några kilometer hade kroppen börjat protestera på allvar. Fötterna gjorde ont och det blev väldigt tydligt att jag inte riktigt var i den vandringsform jag kanske hade önskat.

Första ordentliga stigningen gick upp till Silverknuten. Någon storslagen belöning i form av utsikt blev det inte, men upp kom jag.

Därifrån gick leden vidare genom ett gammalt gruvområde innan det var dags för nästa stigning, upp på Stollberget. På toppen fanns en rastplats och jag passade på att stanna till och dricka lite vatten.

Inte heller här bjöds det på särskilt mycket utsikt vid toppen, men när stigen vände neråt igen blev det rätt maffigt.

När leden passerade över en kraftdamm fick jag möjlighet att fylla på vattensäcken inför lunchen vid Bryngelbäcken, ungefär 800 meter längre bort. För så vitt jag kunde utläsa av kartan fanns inget lämpligt vatten att hämta närmare än så. 

Men två liter vatten betyder också ungefär två extra kilo på ryggen, vilket kändes. Tanken på att jag skulle behöva göra ungefär samma sak nästa dag, och då dessutom bära vattnet betydligt längre, var inte särskilt upplyftande.

Nåja, det mesta går och lägerplatsen vid Bryngelbäcken var bättre än jag trott, även om det knappast var ett ställe jag hade velat övernatta vid.

Som namnet Bryngelbäcken antyder finns ett vattendrag i närheten men jag hade inte velat dricka vatten härifrån, inte ens efter filtrering och kokning…

Efter en långlunch med mer mat och vila vandrade jag vidare.

Det blev en del stigningar. Hela vägen upp dit var nästa delmål.

Det är alltid svårt att fånga hur brant det är på bild. Jag hoppas att du kan försöka visualiera lutningen här. Den var brutal, och långt ifrån den enda som Silverleden bjöd på.

Väl uppe är det alltid fint att kunna blicka ut över utsikten.

Så småningom nådde jag Svenstjärnen och kunde slå upp tältet för min tredje och sista natt på leden. Kvällen blev lugn. Jag badade, sköljde igenom kläder, åt, sov en lång stund, åt lite till och gjorde så lite som möjligt.

Vädret var märkligt. När solen låg på blev det nästan olidligt varmt, men så fort den försvann bakom ett moln eller vinden friskade i blev det plötsligt kallt.

Sent på kvällen dök det andra vandrande paret upp igen. Vid det laget hade jag redan dragit mig tillbaka till tältet så vi märkte inte av varandra alls egentligen.

Dag 4: Svenstjärnen–Hurtigtorpet, 19,1 km

Sista dagen.

Prognosen lovade regn och oväder framåt 14–15-tiden vilket gav mig ett väldigt tydligt mål: innan dess ville jag vara tillbaka vid bilen. Någon sovmorgon var det alltså inte tal om.

Jag packade ihop tidigt och gav mig av. I huvudet hade jag nog föreställt mig en ganska okomplicerad avslutning på vandringen.

Det blev det inte riktigt.

Dagen visade sig innehålla betydligt fler backar än jag hade räknat med, flera av dem rejält branta. Bland annat en ny stigning som tog mig upp till vindskyddet på höjden Saxeknut.

Från Saxeknut hade jag utsikt över Hällefors och kunde se ungefär vart jag var på väg.

Samtidigt blev det faktiskt den roligaste vandringsdagen av de fyra.

Efter tre dagar med väldigt mycket skog började landskapet förändras. Leden tog mig genom mer stadsnära områden, som en park med en maffig dansbana i utkanten av Hällefors.

Jag fortsatte förbi industrier och längs järnväg. Efter alla stigar och småvägar där den ena skogskilometern ibland flöt ihop med nästa var det uppfriskande med något helt annat.

Inte blev det sämre av att helt plötsligt få gå igenom ett myrlandskap, som hämtat från Norrland.

Vid lunchtid tittade solen fram. Molnen började visserligen dra ihop sig allt mer under eftermiddagen och åskan mullrade i bakgrunden, men det där ösregnet jag hade försökt hinna undan kom aldrig.

Med bara några kilometer kvar tog jag på mig regnjackan eftersom regnet ändå verkade vara på väg och några tunga regndoppar föll. Men mer än så blev det inte och till slut åkte jackan av igen.

Silverleden bjöd konstant på stigningar och neråtfärder, in i det sista. Med bara några få kilometer kvar var det så brant att ett rep var utlagt sista biten så att man kunde dra sig upp. Som vanligt var det klippt omöjligt att fånga lutningen i bild, så ni får ta mig på orden och visualisera lutningen gott det går.

Pulsen var rätt hög när jag hade stretat hela vägen upp till det här trädet, som jag lutade mig tungt emot medan jag fotade bilden bakåt och neråt.

Och sedan, efter nästan exakt 67 kilometer, var jag tillbaka vid Hurtigtorpet. Betydligt tröttare i kroppen, med ömma fötter och en liten vurpa i bagaget – men också med några riktigt fina dagar bakom mig.

Nu väntade en underbar dusch innan jag hoppade in i bilen vände kosan hemåt igen.

Läs mer:

• Utmanande vandring runt Sylarna i Jämtlandsfjällen
• Min vandring av Kungsleden, del 1/3
• Min första cykelsemester med tält – fotskada omvandlar vandring till äventyr på två hjul
• Tre dagars roadtrip till södra Öland med sol, bad och historiska sevärdheter
• Löpning och vandring på Teneriffa – en vecka i solen och en dag i paradiset