Min vandring av Kungsleden, del 3/3

Sommaren 2019 ägnade jag tre veckor åt att vandra Kungsledens alla 44 mil, från Hemavan till Abisko. Häng med på mina upplevelser, dag för dag. Här får du sista veckan: Pårte till Abisko turist.

<< Del 2, dag 8-14

Dag 15: Pårtestugan – Aktse, 25 km

Första delen av vandringen till Aktse blev kämpig. Särskilt i en lång stigning upp på fjället märkte jag att jag inte var i form än. Jag fick stanna otaliga gånger bara för att hämta andan. Ett tag kändes det som att jag stannade nästan varannan meter bara för att andas, när höjdmetrarna och terrängen aldrig tycktes ta slut. Men dagen blev bättre och bättre.

Efter en motorbåtstur över en glaciärsjö var jag framme i Aktse och tog ett härligt bastubad med två glada tjejer som oberoende av varandra åkt hit från Gällivare för att gå upp på Skierffe. Ena tjejen bjöd mig på vindruvor, vilket smakade ruggigt gott.

Dessutom träffade jag på ett par vandrare i medelåldern som jag snackat en del med när vi delade båt över Riebnes på de nionde dagen, över till Vounatjviken. De lagade alldeles för mycket mat i det gemensamma köket för oss tältare och jag bjöds på en rejäl portion. Det var bara vanlig enkel pasta med bolognese från en konservburk och en bit färsk vitlök. Men för mig, som sedan magsjukan haft svårt för min torkade mat, var det rena restauranglyxen. Jag åt utan problem upp hela min gigantiska portion.

Frampå natten somnade jag mätt och belåten, medan regnet duggade mot tältduken.

Dag 16: Aktse – Sitojaure, 25 km

Uppför Skierffe idag! Att gå till den toppen är en omväg från Kungsleden och innebär att man behöver gå fram och tillbaka någonstans mellan 6 – 8 kilometer, enkel väg, innan man kommer ut på leden igen. Men jag hade planerat den här omvägen sedan jag starten av planeringen av hela vandringen.

Jag hade som mål om att nå toppen på tre timmar från Aktse men ett tag kändes det så tungt att jag till slut slutade att titta på klockan. Det var stenigt i oändligheten och mot slutet var jag hela tiden bara nästan framme.

Så var jag helt plötsligt uppe – mer eller mindre exakt tre timmar senare.

Värdet på toppen var helt okej men det blåste aningen kyligt så jag stannade bara så länge att jag hann äta en chokladkaka och ta några bilder. Sedan hade jag en ny båt över till Sitojaure att passa, ett berg och en fjällskog senare. Alternativet var att vänta till nästa dag men det ville jag såklart inte.

Ständigt dessa båtar, det var en av de sämre delarna med Kungsleden.

Ungefär en timmes vandring från båtbryggan, fortfarande upp på kalfjället, satt en handskriven skylt med ett telefonnummer. Dit skulle man ringa för att boka plats på båten över till andra sidan. Här var nämligen sista platsen för täckning innan radioskugga.

Båten hann jag med, med god marginal. Jag möttes till och med av en handskriven tavla där jag uppmanades att ta det lugnt i väntan på att båten kom tillbaka (av någon anledning står de +39 när jag ringer från min mobil). Jag hade hört hur den precis kört ifrån bryggan, fullastad med andra vandrare. 

Jag fick möjlighet att sitta på bryggan och vila och svalka fötterna i 45 minuter innan båten var tillbaka. Båtföraren var den pratglade samen Lars, som inte var blyg med sina frågor. Han hade snart listat ut en hel del mycket om mitt civiltillstånd, karriär och annat av mer privat karaktär. Han var en trevlig prick, långt ifrån en tystlåten norrlänning.

Dag 17: Sitojaure – Saltoluokta, 20 km

De två milen till Saltoluokta var som en motorväg. Bara en liten stigning från Sitojaure och sedan var det raka spåret mer eller mindre utan kurvor.

Det var en otroligt vacker vandring till Saltoluokta. Gröna marker, blåa fjäll och öppna vidder bort till horisonten.

Frampå eftermiddagen var jag framme i Saltoluokta, en fjällstation jag länge hört så mycket gott om. Tyvärr var jag inte imponerad. För få toaletter och dass, dåligt utrymme för att tvätta av kläder och undermåligt torkrum. Relativt mysiga tältplatser men man var verkligen i en by. Ingen avskildhet.

Jag lär mig allt mer att det bästa för mig och den vandringsupplevelse jag vill komma åt finns någonstans där ute.

Nåja, jag kunde ladda upp mobilen och fixa med lite andra saker. Och på morgonen åt jag en överjordiskt god frukost. Eller, det var nog snarare tre frukostar som tog plats i min mage.

Dag 18: Saltoluokta – innan Kaitumjaure, 24 km

Att behöva tajma först en båt och sedan en utdragen bussfärd gjorde att själva vandringen inte kunde starta förrän vid lunchtid den här dagen. Å andra sidan hade jag fyllt upp magen med rejält med den trippla frukosten på Saltoluokta och när jag väl kunde fortsätta vandringen vid Vakktotavare gick det i en rasande fart uppför fjället.

Eftersom jag återigen hade jag en båttid att tajma så det passade bra att vara extra energiskt. Och återigen kom jag fram till bryggan i god tid.

En annan vandrare slöt upp där, en tjej som vandrat ensam på riktigt under en vecka längs stigar bortanför Kungsleden. Vi satt och snackade på bryggan i väntan på motorbåten, samtidigt som vi såg hur andra vandrare kämpade med roddbåtar över vattnet i vinden.

Båtfärden tog oss till STF-stugan Teusajaure, där vi av de snälla stugvärdarna fick låna köket för att äta en sen lunch i skydd från aggressiva myggor.

Där i stugan kom jag i samspråk med ett par andra vandrare som kom från andra hållet. De berättade om en tjej som fått stanna i nästkommande stuga – Kaitumajure – i tre dagar på grund av hög feber. När jag några dagar senare var färdig med min vandring visade det sig att den tjejen var Elin, hon som jag vandrat med av och till tidigare under min vandring. Hon blev dålig och när hon väl orkade fortsätta tog hon det kloka beslutet att bryta, lämna leden och gå till Kebnekaise fjällstation för att kunna hitta transport hem därifrån och söka upp sjukvården.

Det här fick jag veta eftersom min syster i Kiruna hade blivit tillfrågad om hon kunde hämta (eller om det var lämna) en tjej på sjukhuset. Nu blev det inte så, men det är fascinerande hur liten världen är ibland.

Och allt gick bra för Elin så småningom, även om hon inte kunde fullfölja hela leden den här gången.

Efter snacket i köket gick jag vidare en bit till och hittade till slut en tältplats i en helt fantastisk omgivning. Det blåste en del så jag fick vara noga med att hålla i tältet medan jag satte upp det men allt gick bra. Det var framför allt härligt att campa i all enskildhet igen.

Dag 19: Innan Kaitumjaure – Sälka, 25 km

Idag var en lång dag men till skillnad emot de två långa dagar jag haft tidigare under vandringen gick den här mycket bättre.

Dagen började med vind och småregn. Dock hade jag äntligen ingen kondens på tältet så jag kunde bra torka av utsidan lite snabbt och sedan packa ihop.

Efter en fortsatt småruggig förmiddag kom jag efter 13 kilometer fram till Singi där jag stannade för lunch. Där träffade jag också på de två manliga vandrare jag mött första gången i fjällkyrkan i Jäckvik och senare delade lägerplats med norr om Vounatjviken.

Jag var före grabbarna fram till Kvikkjokk, där vi hade råkat på varandra i receptionen min första dag där. Däremot visste de inte att jag stannade en dag extra på grund av magsjukan. De hade trott att jag gick före och ”tog alla roddbåtar och köpte sista sylten” och hade svurit en del över mig på grund av det, men nu fick de veta att jag egentligen legat efter.

Det var kul att snacka och höra hur de hade haft det.

Efter ytterligare fem kilometers vandring blev det ny snackspaus i ett vindskydd. Vinden fortsatte blåsa så det var skönt att ta alla möjligheter att komma inomhus, om så bara för en stund.

När jag lämnade raststugan hade jag bara sju kilometer kvar till Sälka och nästa planerade nattläger. Där fanns dessutom en bastu som jag hade alla ambitioner att delta i, vilket också skedde till belåtenhet.

Dag 20: Sälka – Alesjaure, 25 km

Idag var det dags att ta sig an det beryktade Tjätkjapasset – högsta punkten på Kungsleden. Men det visade sig inte vara så farligt. Passet gick visserligen upp till 1100 meter över havet men eftersom man började redan på 800–900 meter var det ingen särskilt jobbig stigning. Då hade jag gjort flera stigningar längre söderut som varit mycket jobbigare både på grund av terräng och antal höjdmeter.

Lite då och då tycker jag det är bra att vända om och ta in vad man passerat. Här är det dalen som leder upp emot Tjätkjapasset vi ser.

Efter en lång lunchpaus i Tjätkjastugan fortsatte jag mot Alesjaure och ett väder som sakta började tina, dock med starka ostadiga vindar som stundtals kylde mer än önskvärt.

STF:s stuga i Alesjaure ligger stolt placerad på en höjd. Jag satte upp mitt tält nedanför, tillsammans med flera andra. Jag passade på att handla extra matvaror och snacks i matbutiken i stugan och åt och åt och åt tills jag inte var hungrig längre. Det kändes härligt.

Mitt röda fina tält Hilleberg Niak syns väl. Här hade jag 35 kilometer kvar till målet trodde fortfarande att jag hade två dagars vandring kvar…

Dag 21: Alesjaure – Abisko, 35 km

Gårdagens middag satte spår idag, i form av energi som aldrig tyckes ta slut. Det, i kombination med sol och fint underlag, gjorde att jag bara ångade på. Tidigt på eftermiddagen hade jag redan gått de 22 kilometrarna till Abiskojaure och det näst sista stoppet på vandringen. Härifrån var det bara 13 kilometer till målet i Abisko turist.

När jag kom fram till stugan uppmanade stugvärden mig å det bestämdaste att gå några hundra meter bort till den sandstrand som finns vid sjön Abiskojaure och svalka mina fötter, innan jag lånade köket för att äta lunch.

Det var ett bra tips och trots iskallt vatten var det en riktigt skön fotmassage.

Efter besöket på stranden återvände jag till stugköket för att få i mig en välförtjänt lunch. Då kom stugvärden och undrade om jag var Pernilla från Norrköping? Polisen letade nämligen efter mig.

Jag hade regelbundet hört av mig till min syster i Kiruna när jag hade täckning och gett statusuppdatering, bara för säkerhets skull. Men det visade sig att jag hade missat att höra av mig till henne när jag var i Saltoluokta och efter det hade jag inte haft någon täckning, vilket nu var fem dagar sedan. Och syrran vet att det finns täckning där så när jag inte hade hört av mig på flera dagar började hon bli orolig.

För att försäkra henne om att jag var okej fick jag låna stugvärdens satellittelefon och ringa. Och det var ändå bra, för då kunde jag fråga om jag kunde bli upphämtad redan senare samma dag, istället för imorgon.

På så vis kunde jag avsluta vandringen en dag tidigare. Eller egentligen åter enligt planen, eftersom jag hade behövt ta en extra vilodag i Kvikkjokk på grund av magsjukan.  

Efter att ha fått mig min lunch var jag så i mål, tre timmar senare. Efter hela 35 kilometer på en och samma dag. Allt som allt efter 44 mil under 21 dagar.

Vilken grej.

Läs mer: Mina lärdomar och praktiska tips från vandringen