Björnflisan är en runsten som står mitt ute på Alvaret, skyddad från kor och boskap med ett elstängsel. Och Dröstorps ödeby är precis vad det låter som: en by som numer är övergiven men där gott om husgrunder och murar vittnar om hur människorna levde här under 1700-1800-talet.
Tillbaka ute på Alvaret, efter mitt något snopna besök till Ölands södra udde som inte innefattade ett besök till toppen av fyren Långe Jan den här gången heller, hade jag nu laddat om och var pepp för ett nytt äventyr.
Planen var en rundslinga på drygt 8,5 kilometer som skulle ta mig via Dröstorps ödeby, inklusive en avstickare på cirka 400 meter enkel väg till en runsten kallad Björnflisan innan ödebyn.
Du får mer bra information om fler saker att upptäcka under den här turen på den här länken.
Startar vandringsturen till Björnflisan och Dröstorps ödeby
När jag kom körandes höll jag på att missa parkeringen trots att jag hade sett en bild på den och visste att den var ganska liten. Men jag hann bromsa och kunde parkera utan problem.
Starten på turen gick längs med en bred, ”tvåfilig” vandringsled som fortsatte på samma sätt större delen av sträckningen.
Landskapet här på Alvaret bjöd, som alltid, på diverse vittnen om gångna tider. Jag skulle gissa att det här är ett gammalt röse och gravhög av något slag. Lite mer illa åtgången än de ofta kan vara.
Efter närmare fyra kilometer kommer man fram till en slags t-korsning där en skylt hänvisar till ”Björnflisan, 150 meter”. Avståndsbeskrivningen stämmer nog om man mäter fågelvägen men gångvägen fick jag det till lite drygt 400 meter.
Nästan redan från korsningen kunde jag dock se något skarpt orangefärgat en bit bort. När jag så kom närmare visade det sig att det var toppen på fyra stålstaketstolpar som syntes så bra även på håll. Stolparna utgjorde stödet för ett elstängsel runt Björnflisan.
Där och då förstod jag inte syftet med att hägna in en runsten med el långt ute på Alvaret men senare läste jag att det är för att boskapen som går fritt på sommaren inte ska råka välta stenen.
På en av stolparna finns denna skylt som berättar vad som ristats in stenen: ”Jörund uppreste stenen efter sin broder.”
Hittar gropgrävande majbagge på marken
Efter att jag spanat in Björnflisan gick jag de 400 metrarna tillbaka till t-korsningen och fortsatte västerut.
Då såg jag denna lilla krabat på marken. Vad kunde det vara? Majbagge, visade det sig.
Den här var i färd med att gräva en grop i marken. Troligen var det en hona som skulle ha hålet till att lägga sina ägg i.
Går längs ruinerna i Dröstorps ödeby
Efter 5,5 kilometers vandring i solsken men ändå kyliga vindar var jag framme vid Dröstorps ödeby.
Informationsskyltar på plats berättade att byn började byggas år 1758. Bara lite mer än hundra år senare, 1897, hade den sista familjen lämnat platsen. Diverse husgrunder och gamla murar finns kvar.
Trots att alvarmarken var lite bördigare här än på andra platser berättade skyltarna vidare att svälten ändå alltid var närvarande och att livet var tufft. Drygt 30 personer fördelade på bara fyra gårdar bodde i byn under 1800-talet, det vill säga i snitt 7-8 personer per hushåll.
Även om Dröstorps bys aktiva historia blev relativt kort har platsen varit bebodd även tidigare. Gravar och stenhögar vittnar om att människor bott här redan under järnåldern. Och med tanke på att det är fullt av fornminnen på Öland från den tiden är det inte förvånande.
Efter besöket till Björnflisan och Dröstorps ödeby fortsatte jag vandringen tillbaka till bilen. Den sista kilometern anslöt jag in på samma stig som jag kommit på.
Under fem dagar över påsken reste jag från Ölands norra udde till dess södra spets för att uppleva och upptäcka små och stora besöksmål på ön. Jag kombinerade vandring och friluftsliv med bilsemester. Den första natten sov jag i bilen, resterande tre slog jag upp tältet på olika fina platser. Du hittar alla relaterade blogginlägg under taggen påskäventyr på Öland 2022.