Påsken har under många år inneburit vårvandring eller andra äventyr för min del. Men i år har var det förvånansvärt tunt på den fronten. Fram till allra sista dagen, när jag och hubbie navigerade oss på mindre och mindre grusvägar till en oväntad pärla mitt i Östergötlands skogar: Strussjöskogen och Strussjöskogens naturreservat.
Egentligen var GPS:en inställd på entrén till Stora Hjälmmossen, eftersom det är den som finns markerad i min appbibel: Naturkartan. Men i direkt anslutning finns också Strussjöskogens naturreservat och när vi kom fram var det den 3 kilometer långa vandringsslingan i det reservatet som vi valde att följa.
Det var också längs sydsidan av Strussjöskogens reservatet som ett vindskydd skulle finnas – och sådana lockar alltid att besöka.
Strussjöskogens naturreservat erbjuder allt en utelivsmänniska kan önska
Snart nog visade det sig att den här platsen har i princip alla slags bekvämligheter man kan önska sig av en lägerplats i skogen:
- Välunderhållet vindskydd, bara ett par hundra meter från parkeringen…
- … fint placerat vid roten av en udde, från vilken både sol och bad måste vara idealiskt på sommaren.
- En liten sjö som antagligen blir varm och badvänlig tidigt på säsongen.
- Eldstad och sittmöjligheter runtom elden, precis vid vindskyddet.
- Stadiga träd på lagom avstånd för hängmatta och fina ytor för tält strax bakom vindskyddet.
- Handikappanpassat dass bara en liten bit bort.
- Underbart fin skog runtomkring, med en välmarkerad led.
Dessutom: en badplats med sandstrand och brygga, samt en rejäl eldstad och bänkbord precis vid parkeringen.
Vindskyddet är inte av största modell men det är djupare än bilden visar och fyra vuxna bör kunna få plats utan problem om man sover på ”bredden”.
Vindskyddet är fint placerat vid en udde som sticker ut i Strussjön.
Precis bakom vindskyddet finns fina ytor för tält. Eller träd för hängmattor.
Ser du vindskyddet? Titta strax till höger om mitten i bilden.
Vandringsslingan i skogen runtom sjön är till stora delar tallbevuxen och kuperad, med vacker lav och mossa som täcker stenarna.
Branter är ofta svåra att fånga på bild men här tycker jag att jag lyckades oväntat bra.
Vid en annan brant, eller snarare ett stup, finns bränder från flera olika tillfällen markerade.
Rester av kolbottnar är vanligt förekommande i skogarna i Östergötland, Sörmland och även Närke. Av alla gamla kolbottnar jag sett tror jag aldrig jag har sett en som är så tydlig som denna.
Hubbie trivdes lika bra bland träden som jag.
Badplatsen med sin brygga.
Avståndet enda nackdelen – men även fördel
Allt det här låter nästan för bra för att vara sant. Men det var precis så här magiskt.
Den enda möjliga nackdelen (som samtidigt är en stor fördel) är att platsen ligger relativt otillgängligt till. För att ta sig hit måste man köra på smala, krokiga och vindlande vägar som blir allt mindre asfaltvägar, grusvägar och till sist bara skogsvägar.
Avståndet gjorde att jag och hubbie kände oss rätt säkra på att få vara själva på platsen. Men det visade sig att hela två andra sällskap också firade påskens sista dag ute i skogen…
Välbesökt trots otillgänglighet
Slutsatsen blir därför att Strussjöskogens naturreservat kan vara hyfsat välbesökt trots allt. Om nu tre olika sällskap anser att det är rimligt att köra ut dit på samma dag.
Å andra sidan – det ena sällskapet satt enbart vid en närliggande grannsjö och spanade efter fåglar, medan vi träffade på det andra sällskapet först på parkeringen där både de och vi förberedde oss för att köra hemåt igen.
Så jag har ändå hyfsat stora förhoppningar om att nästa besök till Strussjöskogen kommer vara minst lika underbart, folktomt eller ej.