Det vankades vandringsträff vid Vikitteln, en fantastiskt fin plats längs Sörmlandsleden och inte allt för långt hemifrån med bil. Självklart var jag tvungen att delta.
Vikitteln är en sjö i skogen på gränsen mellan Sörmland och Östergötland som förutom en brygga som bjuder in till bad är en utmärkt plats för att rasta, grilla och kanske också övernatta i vindskyddet.
Jag hade suttit kvällen innan och funderat på vad jag skulle hitta på under lördagen, när jag i mitt Facebookflöde råkade se att en vandringsträff vid Vikitteln skulle äga rum just nästkommande dag. Perfekt! Alla som ville fick övernatta men jag hade redan en egen vandringsträff med övernattning inplanerad nästa helg så istället för tältet tog jag med mig systemkameran så att jag kunde passa på att fånga lite sensommarbilder.
Vad varken jag eller initiativtagarna till träffen visste var att ett annat gäng hade samma planer. Det vill säga: grilla och övernatta vid Vikitteln. När jag kom fram (lite senare än alla andra) var det således ett litet myller av friluftsfolk på plats, och gott om färgglada tält uppställda på alla platta ytor som kunnat uppbringas.
En sak som är bra med Vikitteln är att det är gott om plats för alla som vill grilla. Det finns en grillplats både under trädkronorna men också framför vindskyddet, samt ett rastbord. Så trots att vi nu var runt tjugo personer i skogen fick alla plats utan problem.
Eldstad med galler förenklade korvgrillningen.
Jag tog plats vid den stora, öppna grillplatsen och satt länge och väl som samtalade med personerna som också samlats där.
Färgmättad skog av regnet
Dock ville jag inte missa att hinna med de där sensommarbilderna och även att gå bort och upp till utsiktstornet som jag valde att inte besöka när jag passerade just här för bara några veckor sedan.
Alltså lämnade jag det mangranna sällskapet en stund och gick igenom en skog mättad i färgerna av det stillsamma och försiktiga men ändock konstant närvarande duggregnet.
Som så ofta i dessa skogar passerar man över stundom mjuk barrtäckt mark, stundom över nednött berg.
Mitt i skogen står det där: utsiktstornet.
Det är jämngrön skog åt alla väderstreck så att fota någon bild där de markerade väderstrecken får vara med i förgrunden är ett lätt sätt att göra bilden lite mer unik och spännande. Om nu inte alla andra som går upp hit också tänkte samma tanke… 😉
Just den här tiden var det dock en del spännande saker som hände med utsikten även utan väderstrecken. I tidpunkten mellan dag och natt fick jag förmånen att både fånga markvärmen som dunstade uppåt och hur himlen skiftade färg.
Jag glömde inte heller att titta neråt. För det är inte bara perspektivet framåt som är annorlunda.
Åter på fast mark. Jag skulle inte säga att jag är höjdrädd men jag är inte heller oberörd av att kliva upp några våningar i ett trätorn i skogen där det definitivt är kännbart när vinden blåser.
Ljungen blommade fortfarande.
Björklöven skiftade färg.
Hinner med att stanna vid minikanjonen innan Vikitteln
Efter en stund hade jag fångat tillräckligt med bilder och ville nu återvända till vandringsträffen vid Vikitteln och alla människor där innan det hade blivit för mörkt, men också hinna stanna precis innan och fota den minikanjon som också är värd ett besök här i området.
Blåa markeringar på trädstammar, stenar och skyltar talar om att man följer en rundslinga. Just den slinga jag tog heter Skogsbyslingan.
Minikanjonen är just vad det låter som: en mycket liten kanjon bara kanske nån meter djup, med ett fåtal gångar som vindlar sig likt en labyrint.
Framför allt är det häftigt att se hur naturen format berget.
Återvänder till vandringsträff vid Vikitteln
Nu fanns det inte mycket av dagsljuset kvar så jag fortsatte den sista biten längs den mjuka stigen och var snart tillbaka vid vandringsträffen vid Vikitteln.
Inte bara regnet gav skogen mer färg, även tälten som skymtar ovanför ormbunkarna gjorde sitt för att bidra med kulörer.
Tillbaka vid grillplatsen slukades jag åter av de härliga dialogerna och inte förrän mörkret hade lagt sig alldeles slet jag mig och gick med mobilens ficklampa som vägvisare de dryga 900 metrarna till bilen och körde hem.