Vandring av hela Höga kustenleden 2022 – revanschen

För drygt fyra år sedan vandrade jag Höga kustenleden för första gången. Det var även min första lite längre vandring. Jag gjorde många nybörjarmisstag, vilka bland annat ledde till att jag tog bussen eller liftade delar av sträckan. Nu hade jag samlat på mig en hel del erfarenhet och ville ta revansch och verkligen genomföra en vandring av hela Höga kustenleden på egna fötter.

En hel del av packningen har hunnit bytas ut och minskats ner sedan vandringen 2018. Ryggsäcken har gått från 70 liter till 40 liter och totalvikten från någonstans över 22 kg till 10 kg lättare.

De klämmande, hårda kängorna har gått vidare till andra fötter. Istället hade jag nu lätta, sköna vandringsskor i form av Altra Lone Peak. Luftiga, breeeda och utan goretex.

En annan skillnad den här gången var också att det varken rådde värmebölja eller ett eldningsförbud så extremt att inte ens gaskök fick användas.

Vad som dock var samma som sist var tältet, fantastiska Hilleberg Niak. Det kommer jag antagligen behålla många år till.

Sammanfattning av min vandring av hela Höga kustenleden

Mina dagsetapper fördelades i korthet så här:

Dag	Från	Till	Distans
1	Hornöberget	Fjärdbotten	22,2 km
2	Fjärdbotten	Högforstjärnen	28,2 km
3	Högforstjärnen	Berras lägda	29,5 km
4	Berras lägda	Tärnättvattnen	14,3 km
5	Tärnättvattnen	Bodviken	21,8 km
6	Bodviken	Örnsköldsvik	22,8 km

Distanserna baseras på vad min gps-klocka mätte upp, inklusive egna avstickare, och skiljer sig därför ifrån de officiella avstånden, dock inte i någon omvälvande omfattning.

Jag har gjort en karta som ger en översikt av alla mina dagsetapper, samt några andra utvalda platser. Ladda gärna ner den:

Transport: Nattåg till Hörnösand. Buss till Hornö/E4 med Din tur. Promenad upp till Hotell Höga kusten på toppen av Hornöberget där leden startar. Framme i Örnsköldsvik tog jag sedan nattåget hem igen.

Underlag: Tvärtom vad man kan tro består en stor del av leden av asfalt och grus. Sträckorna i skog som leder upp till en topp bjuder vanligen på mer terräng i form av rötter och stenar men därutöver är marken ofta platt, även om det ofta kan gå uppåt och neråt.

Mer samlad information finns på hogakustenleden.com.

Dag 1, 30 maj 2022. Hornöberget – Fjärdbotten, 22,2 km

Jag kom fram enligt tidtabell till tågstationen i Härnösand där jag fick vänta cirka 40 minuter på den morgontidiga landsortsbussen. Vid botten av Hornöberget hoppade jag av och gick sista biten upp till hotellet för att äta en god frukost och ladda upp mobilen. Prick klockan 8.00 startade jag sedan min vandring av hela Höga kustenleden – revanschen.

Morgondimman låg kvar runt Höga kustenbron.

Man passerar aldrig över själva Höga kustenbron, vilket nog är lika bra. Däremot får man gå över denna mindre bro efter cirka tre kilometer.

Utsikt från den mindre bron över Middagsholmarna. Kan man få mat där, månntro?

Det verkar som att några trevliga privatpersoner gärna hjälper törstiga vandrare i nöd. Jag hade dock vatten så det räckte så jag undersökte inte saken närmare.

Pausar vid vindskyddet på Kulberget

Vindskyddet på Kulberget blev det första riktiga stoppet. Jag hade tänkt sova lite men kände mig inte trött. Dessutom var vindskyddets tak lite skadat och regnet låg i luften vilket inte gjorde mig mer sugen på en tupplur. Jag åt lite soltorkade aprikoser istället.

Vindskyddet är även en del av arkitektinitiativet Arknat. Just detta kallas Over the Edge.

Utsiktsplatån är en del av vindskyddet.

Utsikten. Höga kustenbron syns tydligt där borta.

Knotigt, förvridet träd bredvid vindskyddet.

Lunch i Sör-Lövvik innan stigning upp till Valkallen

Efter stoppet på Kulberget fortsatte jag färden, vilken snart gick neråt igen och vidare till gästhamnen i Sör-Lövvik. Här var upplåst med möjlighet att låna toalett sist jag var här. Nu var det dock lite tidigt på säsongen så det var inte förvånande att allt var låst. Jag kunde dock ta lite färskvatten från en kran utanför huset, så jag gjorde det och passade på att äta lunch när jag ändå var här.

Sedan var det dags att ta mig an den stigning som vid förra vandringen gav mig mantrat ”inget är jobbigare än Valkallen”.

Valkallen är en valfri omväg upp på en topp med samma namn som bjuder på fin utsikt. För fyra år sedan innebar stigningen en rejäl utmaning med tanke på min tunga ryggsäck och den höga temperaturen. Nu var jag nyfiken på hur det skulle kännas den här gången.

Mer eller mindre som väntat var det en helt annan upplevelse att göra uppåtfärden nu. Jobbigt, visst. Men långt ifrån i samma paritet så då. Så härligt.

Branta steniga stigar, rep och trappor tog mig upp till toppen.

Väl uppe kan man skåda ut över den här fina utsikten. Ser du Höga kustenbron långt där borta till vänster?

Toppstugan. Här kan du övernatta mot någon hundralapp.

Passerar över hemsk stenstrand

Jag njöt en god stund i solen av min andra topptur till Valkallen. Här träffade jag även på en tysk man som gjorde samma vandring som jag. Han gick vidare före mig men vi skulle träffa på varandra senare under turen och faktiskt gå i mål tillsammans den sista dagen.

Så småningom var det dags att snöra på skorna igen. Jag traskade vidare neråt och kom fram till vad jag kallade ”stenstranden från helvetet”. 

Stenstranden från helvetet börjar. Här är det kanske inte så illa men det blir värre och pågår i över två kilometer. Farten fick sänkas betänkligt vilket gjorde att ännu mer tid fick tillbringas på denna hemska sträcka. Det var bara att ta på sig pannbenet och ta ett steg i taget.

Helt plötsligt, när den hemska stenstranden äntligen tog slut, dök det här snygga vindskyddet upp, också en del av Arknat. Proportionerna är lite svåra att se på bilden men det är faktiskt ganska litet. Det finns fler Arknat-vindskydd längs leden och jag lärde mig snart att de är mer häftiga än praktiska. Räkna inte med att kunna sova i Arknat-vindskydden, i alla fall inte om vädret är lite ruggigare.

Kommer fram till stugorna i Fjärdbotten

Nu hade jag inte långt kvar till slutmålet för dagen: Fjärdbotten. Vid Fjärdbotten finns ett antal enkla små stugor man kan sova i och för att komma hit går man en avstickare på cirka 700 meter från leden.

Efter drygt 22 kilometer var jag framme. Stugorna var små och praktiska. Dass fanns och några hundra meter bort fanns även en kallkälla.

Några av stugorna. Fler fanns, även en som var lite större.

Kallkälla med gott om vatten.

Dag 2, 31 maj 2022. Fjärdbotten – Högforstjärnen, 28,2 km

I vanlig ordning vaknade jag tidigt. Klockan åtta var ryggsäcken packad och jag redo att bege mig. Jag gick mer eller mindre oavbrutet till Nipstugan 6 km bort. Det var blåsigt ute så det kändes skönt att kunna gå in en stund. I Nipstugan passade jag på att bereda mig en tidig lunch.

Ryggsäcken är packad och redo och lyftas upp och sättas på plats.

Hej, hej, här är jag! Det var kanske 12-14 grader varmt men kortärmat var fullt tillräckligt att vandra i större delen av hela Höga kustenleden.

Stenig men fin stig.

Innan man kommer fram till Nipstugan kommer man till utsikten vid Jon-Nilsberget.

Utsikten från Jon-Nilsberget behöver inte skämmas för sig.

Nån kilometer efter den fina utsikten dyker skyltningen mot Nipstugan upp som tar dig dit.

Fortsätter från Nipstugan till vindskyddet på Älgberget

Nästa delmål efter Nipstugan var ett återbesök till vindskyddet på Älgberget, där jag sov min andra natt för fyra år sedan. Då fick jag uppleva en fantastisk kvällshimmel. Det var inte aktuellt nu eftersom det bara var mitt på dagen. Men jag ville ändå upp dit igen en sväng.

Solen kom fram och värmde på rätt bra. Jag behövde bara njuta, vilket jag passade på att göra i ett par timmar.

Fin utsikt på färden vidare från Nipstugan.

Utsikt från Älgberget. Besöket upp på Älgberget (namngivet som Mansänget på kartan) innebär en kort avstickare på cirka 300 meter.

Som vanligt slängde jag av mig mina svettiga kläder och skor för passa på att få dem att torka i solen.

På baksidan finns en öppning med plats för två att sova; en ytterst och en innerst.

Går från sol till regn

Solen var oväntad men välkommen. Prognosen envisades dock med att det visst skulle komma regn senare så vartefter såg jag till att pallra mig vidare. Snart var det grusväg som gällde (igen, det är som sagt väldigt mycket både grusväg och asfalt längs hela Höga kustenleden).

Målet var preliminärt satt till vindskyddet Kuben på Körningsberget, där tanken var att jag skulle sova för natten. Dock började jag bli lite tveksam till att det verkligen var en bra idé eftersom det också var ett Arknat-vindskydd. Den känslan visade sig stämma.

Jag närmar mig minibyn Mädan (den norra på karta, det finns två stycken). Observera det lilla röda skjulet med två gula dörrar; här stod en 10-liters dunk med färskvatten utställd till vandrare för fyra år sedan. Jag hoppades på samma sak den här gången.

Vattendunken i skjulet lyste med sin frånvaro men bara en liten bit därefter, på höger sida, stod istället denna dubbelt så stora dunk. Jag gav ifrån mig ett litet ”jippie” och fyllde upp vattenflaska och vattenpåse.

 I Körning kom så till slut regnet.

På Körningsberget finns Arknat-vinskyddet som är formad som en kub. Jag konstaterade snabbt att stegen inte bjöd in till vandrare med ryggsäck och det var heller inte helt tätt inne i kuben (jag gick självklart upp – utan ryggsäck – och kikade). Hade det varit panik hade det gått att sova där. Men jag hade inte panik, däremot en plan B.

Slår upp tältet i regnet på fin rastplats

Jag visste att det skulle komma en fin rastplats en bit senare. Jag kom inte ihåg exakt var men litade på att jag skulle hitta den igen eftersom jag mer eller mindre trillade över det sist – och då visste jag inte ens om att den fanns.

Och så blev det. Ett par kilometer nedanför Körningsberget var där helt plötsligt markeringar som pekade åt vänster med hela handen. Tältet åkte upp i regnet på den lilla udden och jag var därmed omgiven av vatten från tre håll. Fyra, om man räknar himlen.

Sjö åt tre håll: framför, bakom och höger om.

Middag på gång i tältet. För tillfället med lite uppehåll så jag kunde ha dörren öppen och njuta av utsikten en stund.

Dag 3, 1 juni 2022. Högforstjärnen – Berras Lägda, 29,5 km

Det här skulle bli min jobbigaste dag på hela turen. Regn, blött och dimma var temat för dagen. Regnet fortsatte hela natten och även om det var korta avbrott kom det snart en ny större eller mindre skur. Jag gjorde i ordning så mycket som möjligt i tältet på morgonen och hoppades på ett stabilt, lite längre uppehåll. Vilket aldrig kom. Och väderprognosen utlovade bara om mer regn så till slut hade jag inget annat val än att plocka ner tältet i regnet.

Kikar ut för att se om det är uppehåll. Eftersom jag hade tältet mitt under träden var det inte helt lätt att avgöra om vattendroppet kom från molnen eller från blöta grenar.

Går i blöt men vacker natur emot Erikskoja

Första stoppet för dagen var planerat till Erikskoja drygt 7 kilometer bort. Regnet fortsatte att blöta ner naturen men gjorde den samtidigt otroligt färgmättad och vacker.

När jag kom fram till Erikskoja var jag inte ensam, därinne satt redan ett par som vandrade leden men åt andra hållet. Vi hamnade i ett sådant där härligt samtal som det är så lätt att glida in på när man träffar likasinnade. De gick leden för tredje gången och tipsade om några alternativa nattläger jag kunde välja mellan på min färd vidare.

Jag ville dock inte stanna för länge och riskera att bli kall utan begav mig efter bara någon kvart, upplyft av mötet och med nya idéer om var jag kunde tillbringa natten.

Vädret är inte alltid det man önskar sig men naturen blir så otroligt vacker av sån här blöta att det egentligen är konstigt att man inte vill vandra i detta oftare.

Erikskoja inbäddad i lätt dimma.

Färden vidare och neråt gick till stor del över dessa avnötta klipphällar. Snorhala, ska jag tillägga. Trots att jag visste om det, att jag är snubblig av mig och tog det extra försiktigt så lyckades jag ramla två gånger. Det gick dock bra, jag landade mjukt.

Snabbesöker i toppstuga på Gårdberget samt Mäjabodarna

Regnet fortsatte obönhörligt att falla. Av paret jag mötte i Erikskoja blev jag tipsad om att toppstugan på Gårdberget hade en superfin utsikt. När jag kom dit var det dock bara dimma jag såg, så jag gick snart vidare emot Mäjabodarna bara några hundra meter längre bort.

Mäjabodarna har jag hört talas om sedan jag vandrade Höga kustenleden första gången. Den gången gjorde dock smärtan i fötterna att jag tog bussen mellan Ullånger och Docksta och alltså passerade jag aldrig här då.

Tanken nu var att ta ett längre stopp vid Mäjabodarna och bara mysa runt. Platsen visade sig vara en större samling av gamla hus som flyttats dit från olika håll för att bevaras för framtiden. Dock vara alla hus utom ett (som var rätt mörkt och trist) låsta för allmänheten. Utöver det lyckades jag komma dit samtidigt som en man som ansvarar för skötseln var där för att lägga i en båt och i övrigt se över platsen. Vi pratade en liten stund och han var absolut trevlig men jag kände ingen ro utan fortsatte snart vidare, trots att fötterna egentligen verkligen hade mått bra av i alla fall en halvtimmes paus och, framför allt, luftning denna blöta dag.

Toppstugan på Gårdberget var stor och fint inredd. Dasset i närheten var igenbommat och inte öppnat för säsongen än. Här är det tydligen många som övernattar istället för vid Mäjabodarna, fick jag lära mig av mannen vid Mäjabodarna.

Framme vid Mäjobodarna, som ligger fint precis vid vattnet. Av mannan jag mötte fick jag veta att man anordnar danser, konserter och olika typer av jippon och aktiviteter när säsongen är igång. Så platsen är kanske inte helt lämplig för vandrare som söker avskildhet.

Huset längst till höger var öppet för allmänheten. Stort och rymligt men mer av en mörk samlingslokal än en mysig gammal stuga.

Väljer säkert tältalternativ nedan för Skuleberget: Berras lägda

Jag fortsatte trampa på. Den ursprungliga planen var att ta en två kilometer lång avstickare upp på Fäberget och hitta någonstans i stenmiljön att slå upp tältet. Det ska finnas ett vindskydd där men här i trakten är de mer för att sitta än sova i så det var inget pålitligt nattalternativ (vilket jag fick bekräftat av en vandrare jag mötte senare längs leden).

Och nu var jag trött, blöt och behövde verkligen låta fötterna vila efter bortåt två mils nästan konstant vandring. Att chansa på Fäberget verkade bara dumt, jag var inte i form för att kanske behöva vända och då ha gått fyra kilometer helt i onödan.

När jag kom till Kustladan, där jag borde svänga av emot Fäberget, gick jag in på restaurangen istället och lyckades beställa en belgisk våffla ur ett cafésortiment som inte fanns. Man hade visserligen låst upp dörrarna för säsongen men det var tydligt att den inte startat fullt ut än. Vilket var begripligt. Jag valde bland annat den här veckan att vandra för att trycket på leden skulle vara lägre.

Med den goda våfflan i magen och fötter som äntligen fick vila en stund hade jag reviderat min plan. Jag skulle sätta upp tältet vid Berras lägda. Och jag visste att det gick för jag hade ringt denna man som hyr ut tältplatser på en äng precis nedanför Skuleberget. Dass fanns och vatten kunde jag hämta vid Naturum cirka 600 meter tidigare.

Så jag snörde på mig skorna igen och kämpade mig fram de sista 7 kilometrarna. Sen var mina fötter så sura på mig att de nästan vägrade fungera. Jag lovade att jag skulle vara snällare emot dem nästa dag.

Blött men färgglatt i skogen. Regnskyddet var konstant på den här dagen.

Hur ont fötterna än gjorde bidrog det blöta vädret samtidigt till så vackra vyer att jag inte kunde låta bli att stanna upp, njuta och betrakta ibland.

Äntligen framme vid Berras lägda, eller äng. Här kunde jag välja och vraka med var jag satte upp tältet. Senare i sommar kommer det vara knökat, enligt Berra. Men under hela juni är det inga problem, menade han.

Utsikten från tältöppningen var rakt emot Skuleberget. Mäktigt.

Tips! Häll i kokhett vatten i din vattenflaska, dra på strumporna (och din vandrings-bh om du har sådan) och lägg in i soväcken (eller quilten) så får du både ett värmeelemt under natten och varma torra strumpor på morgonen.

Dag 4, 2 juni. Berras lägda – Tärnättvattnen, 14,3 km

Efter en god natts sömn, trots trafiken från E4:an som susade bakom träden, var jag nu pepp på att gå vidare. Jag avsåg att hålla mitt löfte till fötterna och inte gå längre än till Tärnättvattnen inne i Skuleskogens nationalpark, vilket skulle vara en betydligt kortare dagsdistans än hittills.

Jag lämnade Skuleberget bakom mig och gick på mestadels mjuka stigar eller grusvägar till nationalparkens sydliga entré någon mil bort. De tre sista kilometrarna dit var ren transportsträcka och dessutom extremt tråkig.

Södra entrén visade sig vara tillfälligt stängd för motortrafik på grund av en trasig bilbro. Den skulle dock lagas under juni. Här vek jag av lite från leden och gick ner till Kälaviken cirka 800 meter ifrån parkeringen. Kälaviken kan jag verkligen rekommendera. Här finns två vindskydd (för att sitta i, inte sova) men även grillplatser, dass och gott om utrymme att sätta upp ett tält. Samt absolut havsnära läge. Kom dock ihåg att ta med eget färskvatten, vilket saknas.

Jag såg till att vara snäll mot fötterna och stannade och chillade här en god stund innan jag gick vidare den sista biten.

Vindskydd, grillplatser, gott och platt mark för tält samt dass finns precis innanför strandlinjen här vid Kälaviken.

Iskallt men välbehövligt fotspa.

Gör topptur på Slåttdalssberget innan besök igenom Slåttdalsskrevan

Efter pausen vid Kälaviken var jag nu sugen på att komma fram till fina Tärnättvattnen. Jag stannade där en natt för fyra år sedan bara för att jag inte kunde låta bli, och längtade tillbaka.

Så jag tog stigen vidare norrut och var snart tillbaka på Höga kustenledens ordinarie sträckning. En stor del av stigen genomförs på spångar men delar var fortfarande lite mer utmanade att passera med gott om rötter och stenar.

Efter ett tag kunde jag välja om jag ville gå vidare raka vägen eller ta omvägen via Slåttdalsbergets topp för att komma till Slåttdalsskrevan. Jag valde bergstoppen.

Regnet låg i luften och här bestod underlaget nästan uteslutande av stenhällar som lätt skulle bli hala om nederbörden kom. Med mina fall nerifrån Erikskoja i färskt minne försökte jag snabba på stegen för att missa regnet samtidigt som jag inte kunde låta bli att bli helt betagen av utsikten och vyerna jag fick där uppe och därför inte ville stressa mer än nödvändigt.

Jag visste, efter att ha studerat kartan, att nedfärden skulle bli brant. Att den mer eller mindre innebar lodrät klättring – tack och lov med hjälp av hårt ibultade stålvajrar – var jag inte beredd på. Men jag tog det lugnt och helt plötsligt stod jag inför den mäktiga Slåttdalsskrevan. Och den var lika häftig som sist.

Lite rotigt och stenigt på sina håll. En stor del av leden från södra entrén och upp till Slåttdalsskrevan är dock spångad.

Jag avvek och följde blå markeringar upp till Slåttdalsbergets topp.

Så galet häftigt det var där uppe, bland det bästa på min vandring av hela Höga kustenleden.

Toppröse som talar om att du är på den högsta punkten.

Utsikt emot Tärnättvattnen. Om du tittar riktigt noga kan du ana en röd liten stuga strax till vänster, mitt i bilden. Den var målet för dagen.

Nedfart som underlättades av vajrar.

Slåttdalsskrevan. Här får man klättra över flertalet vassa stenblock som är större än vad de ser ut på bild.

Norsk förvirring vid Tärnättvattnens stuga

När Slåttdalsskrevan var passerad hade jag bara någon knapp kilometer ner till stugan vid Tärnättvattnen. Den var lika mysig som jag mindes den. Jag kom fram tidigt, redan vid halv fyra. Dagbesökare kom och gick fortfarande, inte minst busslass av skolelever. När folkstömmarna sedermera mattades av lade sig också lugnet.

Under kvällen kom en förvirrad norska förbi. Hon gick också hela leden norrut, som jag, men med betydligt längre dagsetapper. Samtidigt verkade hon gå vilse mest hela tiden ”men inte så mycket”, som hon sa. Hon saknade riktig karta, kompass och kunde inte läsa skyltar. Jag fick hjälpa henne att komma vidare åt rätt håll men jag fick av en annan vandrare senare veta att norskan trots det inte hittade fram till sitt nattläger två kilometer bort förrän drygt fyra timmar senare, och då behövde hjälp att sätta upp tältet som hon aldrig använt förut.

Förvirrad som sagt. Men trevlig, och jag tror att hon kom fram till slut. Med ett antal extra mils omvägar i fötterna.

Stugan vid Tärnättvattnen är liten på utsidan men förvånansvärt rymlig på insidan.

Ett par schweizare gjorde mig sällskap senare på kvällen och upptog två av de totalt fyra bäddarna som finns där inne.

Jag tände kaminen i stugan och fick upp värmen för att sova gott under natten.

Dag 5, 3 juni 2022. Tärnättvattnen – Bodviken, 21,8 km

Jag lämnade Tärnättvattnen och dess mysiga stuga i Skuleskogen och satte av emot en ny vandringsdag. Jag visste att den i stor utsträckning skulle bestå av grusväg och asfalt så det gjorde mig inget att de sista två kilometrarna ut ur nationalparken tog lite tid på grund av rötter, stenar och diverse terräng.

Vinden hade börjat friska i och blåste stundtals rätt kyligt. I Näske hade jag gått oavbrutet i nästan två timmar när jag såg ännu ett Arknat-vindskydd. Det var visserligen, som jag lärt mig, inte primärt byggt för att skydda mot vädrets makter men det gav ändå ett visst skydd emot vinden så jag vilade och luftade fötterna där en stund innan jag gick vidare.

Vänd dig om ibland. Slåttdalsskrevan syns tydligt även ett par kilometer bort.

Där Skuleskogens nationalpark tar slut tar grus- och asfaltvägar vid.

Ett Arknat-vindskydd i Näske. Det var byggt av sådana där bräder som ser ut att vara uppsköljda på havsstranden och var inte täckande, vinden kom lätt emellan. Planera inte att kunna sova här, i alla fall inte om det blåser eller är dåligt väder.

Stopp vid Coop följs av ytterligare färd längs grusvägar

Nästa stopp blev Coop-butiken i Köpmanholmen. Här hann jag precis komplettera med lite smått och gott samt köpa en stod baguette till lunch och slå mig ner på en av bänkarna utanför när en regnskur satte in. Det var bara att dra på regnkläderna och äta upp mackan i ösregnet. Mindre roligt men det fick gå.

Regnet var över nästan direkt men då var jag redan färdigäten och på väg igen. Först på asfalt och sedan längs en nästan oändlig grusväg.

Efter drygt 7 kilometer var jag åter inne i skogen och framme vid ett vindskydd som just skyddade mot väder och vind. Här tog jag långpaus. Sov. Snacksade. Tittade på utsikten.

När jag precis skulle gå fick jag sällskap av en trevlig kvinna som också var ute på vandring. Det blev att jag stannade en stund till innan jag gick vidare mot det som vi båda hade som mål för dagen: Bodviken. Hon skulle komma efter senare.

Efter Hålviken går stigen in i skogen igen och snart kommer man fram till ett vindskydd som bjuder på schysst utsikt.

Möter åter tysken vid vandring över Balesudden på väg emot Bodviken

Efter den långa vilan i vindskyddet hade jag gott om energi i fötterna. Snart kom jag ikapp den tyska mannen jag träffade på uppe på Valkallen första dagen. Vi tog sällskap en bit igenom den fina skogen på Balesudden, innan han gjorde en avstickare till en utsiktspunkt medan jag vandrade vidare.

Vid Bodviken finns en stor stuga med hela åtta bäddar. Jag hade funderingar på om jag skulle sova i den men bestämde mig snart för att slå upp tältet en liten bit nedanför på en superfin plats vid vattnet.

Framåt kvällen kom kvinnan från vindskyddet fram och vi fortsatta samtalet där vi lämnat det. Men snart nog var det dags att säga god natt.

Blötan tyngde ner harsyran och dess blommor.

Klapperstensfälten är ständigt närvarande. Ibland passerar leden förbi dessa gamla lämningar av havsbotten. Ibland får man balansera rakt över, som här.

Färskvatten. Bara att fylla på vattenpåsen.

Den stora stugan vid Bodviken.

Min fina tältplats med havsnära läge.

Jag vaknade mitt i natten av soluppgången. Tog en bild, slog en drill och somnade sedan om.

Dag 6, 4 juni. Bodviken – Örnsköldsvik, 22,8 km

Sista dagen. Bara drygt två mil till slutmålet i Örnsköldsvik. Mitt nattåg hem gick inte förrän framåt 21-tiden på kvällen så jag hade inte bråttom med en enda nerv i kroppen. Ändå var jag redo för avfärd vid åtta på morgonen. Det var liksom svårt att sitta still.

Jag sa hej då till kvinnan jag samtalat med kvällen innan och började gå.

Jag visste att även den här dagen till stor del skulle vara en transportsträcka. Ända fram till ministugan vid Småjtjärnarna 11 kilometer bort hade jag bara att mata på, stor till stor del på grus eller asfalt.

700 meter innan jag var framme vid ministugan blev jag dock överraskad av en annan ministuga: Affes. Av gästboken som fanns där inne kunde jag utläsa att stugan ställts iordning av en privatperson bara året efter att jag vandrade här sist, för att vara tillgänglig för vandrare. Så snällt.

Strax innan jag var framme vid det egentliga målet dök skyltning upp som definitivt förvirrade och verkade hänvisa vandrare åt annat håll än den gällande ledsträckningen. Jag skulle senare träffa på kvinnan från vindskyddet som berättade att hon följde de nya skyltarna och hamnade fel.

Jag hade ett försprång i och med att jag gått här förut, så jag ignorerade skyltningen och följde istället den tilltrampade stigen fram till ministugan.

Det typiska utseendet på vindskydden i Höga kusten. Sitt gärna men övernattning är inte att rekommendera. Synd, tycker jag. Det här återfinns vid Sandlågan knappt två kilometer norr om Bodviken.

Affes stuga. Så söt. Omgivningen var inget att hurra över, med huggen skog rakt framför. Inte heller dass eller vatten i närheten. Men är vädret ruggigt är det definitivt en fantastisk tillflyktsort. Öppet och bara att gå in.

Pytteliten men plats för två i bäddarna och en till på golvet om det kniper.

Den lilla stugan vid Småtjärnarna.

Får sällskap från Småtjärnarna ända till målet på Varvsberget

Här vid Småtjärnarna planerade jag för en lång lunchpaus. Jag hade ju som sagt inte det minsta bråttom. Efter en stund dök den tyska vandraren upp och hade samma plan som jag så vi satt och snackade i stugan i ett par timmar tills vi helt enkelt tröttnade på att inte vara i rörelse.

Vi packade ihop våra grejer och tog sällskap de sista knappa 7 kilometrarna (jag verkar ha haft dryga sju kilometer kvar till nästan allt på den här vandringen 😉 ) till den gamla målgången uppe på Varvsberget. Där skiljdes sedan våra vägar. Han fortsatte neråt enligt den gamla stigmarkeringen medan jag gick tillbaka för att fördriva några timmar med läsning i vindskyddet vid Hörnsjön.

Nästan framme nu. Då måste man ”på egen risk” passera här över. Fungerar utmärkt.

Framme! Typ, i alla fall. Här på Varvsberget var målgången (eller start) fram tills det skulle byggas hoppbackar mitt i stan och leden därför drogs om, om jag minns korrekt. Men det känns ändå som att det här fortfarande är den bästa start- eller slutdestinationen för en vandring av hela Höga kustenleden. Tysken och jag hjälpte varandra att ta fotobevis på vår triumf.

Knöligt att följa Höga kustenleden hela vägen till den nya målgången

Vindskyddet jag hade tänkt häcka i ytterligare några timmar visade sig inte vara en bra idé, då kyliga vindar blåste rakt in i det. Jag fick tänka om och bestämde mig för att ta den nya ledsträckningen neråt och sista biten in till det ”riktiga” målet inne i Örnsköldsvik. Dock ställde både väg- och husbyggen till det. Jag kom inte fram där jag skulle så efter viss förvirring fick jag gå tillbaka till den gamla målgången fast via bilvägen, leta reda på den gamla stigen ner (som faktiskt verkade vara ”återinsatt”?) och via hoppbackarna hittade jag så till slut en väg vidare.

Väl nere i stan verkade det som att ledmarkeringarna inte var så viktiga längre. Det var på ren tjurskallighet som jag hittade till det officiella slutet på Höga kustenleden: en tråkig och dåligt underhållen stolpe bredvid en trafikerad väg.

Nåja. Nu hade jag gått hela vägen från start till mål. Helt på egna fötter. Jag fick definitivt den revansch jag ville.

Utsikt över Örnsköldsvik från Varvsberget. Här uppe finns även den gamla målgången och starten.

Jag fick gå förbi hoppbackarna för att komma ner.

Färska vägbyggen ställde till det för såväl papperskarta som kartapp i mobilen men jag mötte bilar som körde uppåt så då borde jag kunna komma neråt, tänkte jag.

En hög stolpe mitt i en liten, intetsägande park nere i Örnsköldsvik visar var leden startar eller slutar. Inte alls lika mäktig som målgången på Varvsberget så utgå med fördel från den istället om du planerar att vandra Höga kustenleden.

Nu är det slut

Har du läst ända hit? Imponerande. Jag hoppas det hjälpt dig i din egen planering av en vandring av hela Höga kustenleden eller delar av den. Vill du inspireras till ännu mer så tipsar jag om ytterligare läsning här nedan.

Läs mer:

• Min vandring längs Höga kusten
• Min vandring av Kungsleden, del 1/3
• Tips för dig som ska köpa kamera till vandringen (och andra äventyr)
• 14 mil längs Bergslagsleden – inlandets Höga kusten
• 28 guldkorn samlade på en karta