Har du hört talas om Vadvetjåkka nationalpark? Det hade inte jag, inte förrän syrran tidigare i somras nämnde att hon gärna vill besöka den när jag frågade om vi skulle genomföra ett vandringsäventyr tillsammans.
Vadvetjåkka nationalpark är den nordligaste i Sverige. För att komma hit måste du först köra drygt elva mil från Kiruna längs E10:an mot Norge, parkera på grusplanen vid Kopparåsen och därifrån vandra en mil över kalfjället, passera en bro och gå lite till innan du är framme vid själva nationalparksentrén.
Väl här har du helt väglöst land att se fram emot. Inga markerade leder. Inga faciliteter. Bara naturen och fjället.
Länge befunnit oss i området
Både min syster Sabina och jag har arbetat i Björkliden fjällby ett par mil ifrån Kopparåsen, för ett antal år sedan (dock inte samtidigt), och har av olika anledningar sedan dess återvänt till fjällområdet mellan Abisko och Riksgränsen många gånger. Syrran bor dessutom sedan flera år i Kiruna så det var inte en jättestor grej att välja Vadvetjåkka.
Däremot är jag fortfarande lite förvånad över att jag aldrig hört talas om Vadvetjåkka nationalpark förut, men det har jag ju åtgärdat nu!
Tanken var att vi skulle vandra in i nationalparken, röra oss oledat upp till någon av topparna som finns där (inga av dem är särskilt höga men syrran gillar toppturer), tälta ett par nätter och sedan återvända längs någon väg tillbaka till bilen vid Kopparåsen.
Utser Vassijaure till basläger
Tyvärr hade ett rätt trist väder dragit in med mer regn och massa vind. Att omvandla tre dagar i fjällen till mer kamp än njutning var inte lockande så vi tänkte om.
Sabina med sambo hyr ett rum i en slags friluftsanläggning i den lilla järnvägsbyn Vassijaure, i närheten av Kopparåsen, utanför vilken malmtåget passerar flera gånger om dagen.
Hon och jag bestämde att det rummet fick bli vårt basläger och att vi gjorde en dagsutflykt till entrén av Vadvetjåkka istället. Beroende på hur vädret utvecklade sig resterande två dagar fick vi göra upp nya planer då.
Börjar vandringen emot Vadvetjåkka nationalpark
Alltså: bil till Kopparåsen. Parkera. Börja gå.
Vi var definitivt laddade båda två för regn och rusk men trots låga täta moln som skymde solen höll sig det värsta vädret på avstånd.
Efter tre kilometer tyckte vi oss ana ett hus längre fram. På Sabinas fysiska karta såg vi ingen markering för en byggnad. Spännande!
Vi kom närmare och visst var det ett hus.
Det hade en fantastisk placering och utsikt över fjällen.
Byggt 1897. En inplastad lapp talade om att huset hette Kukkelstugan, eller Kuckelstugan. Stavningen kan variera, lärde vi oss senare.
I samma veva noterade vi också vad som såg ut som små, uppbyggda murar.
Mängden små murar bara fortsatte i flera kilometer. De var helt klart anlagda, men varför? Hade de något med det mystiska huset att göra?
Självklart undersökte vi några av dessa murar lite närmare. Vissa var väldigt prydliga, andra såg slarviga och hastigt övergivna ut. Hade de något med militären att göra, att spana emot norrmännen av någon anledning? Krigshistoria var inte ett expertområde för någon av oss.
Utspritt här och där hittade vi skrotrester. De borde rimligen vara kopplade till åtminstone murarna, tyckte vi.
Vägen till Vadvetjåkka nationalpark bjuder på 360 grader av vackra vyer
Nåja. Vi spånade vidare på mur- och husmysteriet utan att komma fram till något. Däremot kom vi framåt längs leden.
Och jisses så fint det var.
Vackra vyer åt alla håll vi tittade.
Men den sista biten fram till bron skiftade miljön karaktär. Vi kom ner lite från kalfjället, tillräckligt för att passera under skogsgränsen men här mådde skogen inte bra.
Larv invaderar och äter upp alla björklöv
2012 drabbades Björkliden, ett par mil bort, av björkmätarlarver. Dessa äter upp vartenda björklöv de kommer över, över stora arealer. En annan syster jobbade då i Björkliden och hon berättade hur larverna spann ett slags spindelnät mellan alla träd och grenar så att vanliga stigar blev extremt otrevliga att vandra på eftersom ”nätet” fastnade överallt.
Jag besökte Björkliden den sommaren men kom tack och lov upp när det värsta var över.
Dock fanns fortfarande gott om larver kvar då, som på den bänken.
Att larverna åt upp allt i sin väg resulterade i att en stor mängd träd helt enkelt dog eller i alla fall inte återhämtade sig i någon större omfattning.
Så här såg utsikten över Lapporten från Björkliden ut i augusti 2009, före björkmätarlarverna…
…och så här såg det ut i juli 2012, precis efter utbrottet. Och gör i stor utsträckning fortfarande, tio år senare.
Jag hade dock ingen aning om att larverna tagit sig ända hit till området precis söder om Vadvetjåkka nationalpark.
Det här SVT-reportaget från 2021 berättar att larven då åter var tillbaka i Abiskotrakten och kanske är det snarare i samband med det utbrottet Vadvetjåkka drabbades.
Ankommer till bron innan Vadvetjåkka nationalpark
Vandringen genom denna döda skog blev oavsett utbrottsår helt klart mindre vacker. Men vi fortsatte gå och efter någon kilometer var vi framme vid den bro som markerade slutet på leden, och även om välkomstskylten in till nationalparken stod här var det faktiskt en liiiten bit till innan vi officiellt var framme.
Dock innebar det bara mer vandring i tråkig larväten skog så vi kom överens om att det här var en bra vändpunkt.
Efter den här dryga milen var det dessutom dags för lunchpaus men just här i skogen var ingen rolig rastplats, så vi vände tillbaka och pausade vid första bästa vatten istället.
Vi hade tur och hittade både lä och fick uppehåll under lunchen.
Efter en välbehövlig energipåfyllnad fortsatte vi på samma stig tillbaka.
Jag fotade några roliga svampar. Eller om det är blommor? Nej, efter lite bildsök på Google framträder svaret: gul parasollmossa (splachnum luteum). En mossa hade jag inte gissat. Det gula med en svart knapp som påminner om ett parasoll och lätt kan misstolkas som blommor är mossans sporhus.
Och Sabina blev lycklig av alla hjortron, snart mogna.
Lite mer än halvvägs tillbaka upptäckte vi ett par stängsel på en höjd. Renstängsel hade inte varit konstigt i området men det här tyckte jag mer såg ut som stängsel som avskärmar gamla gruvhål. Sådana stöter jag på av och till ute i skogarna i hemtrakterna i Östergötland och Sörmland, och de finns säkert på många andra platser i Sverige också.
Vi fattade inte hur vi kunde missa stängslen när vi gick här förut och även om vi då hade det i ryggen så var de väldigt nära. Nu gick vi i alla fall upp dit för att kolla och försöka förstå. Stängslen verkade helt klara vara monterade i någon slags nutid för att förhindra att någon snubblar ner i vad som tycktes vara sprängningar i berget.
Så många mysterier på den här vandringen!
Teorierna tog åter fart och handlade om antingen något militärt eller något med gruva och brytning.
Mysteriet får en lösning
Efter ytterligare fyra kilometers vandring hade vi passerat förbi det mystiska huset igen och var nu nästan framme vid parkeringen. Då upptäckte Sabina en gammal sliten, nästan oläslig informationsskylt och alla frågetecken kunde rätas ut.
I slutet av 1800-talet skedde en satsning på att bryta koppar i området – att Kopparåsen heter som det gör får därmed också en vettig förklaring. Huset byggdes för de styrande männen, och ”murarna” anlades helt enkelt för att de som bröt stenen fick betalt i kubik och då var det enklare att mäta massan när stenen var väl staplad.
Allt vi såg i området kunde därmed kopplas till kopparbrytningen, som dock aldrig blev någon framgång. Dessutom kunde vi senare konstatera, när vi kollade på andra kartor, att det där huset faktiskt var markerat men hade jag inte vetat att det fanns hade jag tolkat det som ett feltryck.
Med en slags ”självklart var det så-utandning” skuttade vi in i bilen och körde mot rummet i Vassijaure och varsin varm och härlig dusch.
Sommaren 2022 gjorde jag en roadtrip genom Sverige för att vandra och besöka platser, städer och mysiga platser från norr till söder. Jag sov hos vänner eller familj längs vägen, annars i tält men även ett par nätter på hotell. Du hittar alla årets blogginlägg under taggen sommaräventyr 2022.
Vill du inspireras ännu mer gjorde jag även en roadtrip 2021.