Utsikt över ravinen Måskosgårsså i Muddus nationalpark

Torr sommarvandring i tysta Muddus nationalpark

Muddus nationalpark. Här skulle det bli vandring av. Efter att den senaste tiden mest gjort kortare dagsturer var jag nu rejält sugen på något mer. Kommande tre dagar och två tältnätter tillbringade jag vandrandes igenom nationalparken – en av de tystaste platserna i Sverige – i ömsom torr och gles tallskog, ömsom på spångar över blöta myrar.

Jag befinner mig då och då på så nordliga breddgrader som till exempel Muddus nationalpark och då är det nästan uteslutande vandring över vidsträckta kalfjäll som lockar. Inte tät, fuktig, potentiellt myggrik fjällskog.

Utsikt över sjö och fjäll i Kvikkjokk-Kabala naturreservat och fjällurskog

Men när jag vandrade från Kvikkjokk till Pårtestugan längs Kungsleden för några år sedan passerade jag under dag 14 igenom inget mindre än fjällurskogen Kvikkjokk-Kabla och upplevde en närmast sakral känsla. Bilden ovan är från den dagen.

Ur den upplevelsen föddes tanken om att Muddus skog kanske hade något liknande att bjuda på. För uppenbarligen finns inte bara fjäll utan även skogar som är besöksvärda även när man är norr om Polcirkeln.

Skogen i Muddus nationalpark skiljer sig radikalt från fjällurskogen

Det som uppenbart skiljer skogen i Muddus från Kvikkjokk-Kabla är att den senare ändå är fjällurskog. Muddusskogen är visserligen arktiskt lokaliserad och väldigt gammal men inte direkt fjällnära, relativt sett. Så jag insåg att jag skulle få uppleva något annat än den magiska fjällurskogen. Exakt vad funderade jag dock inte över, det fick jag ta när jag var där.

Det jag möttes av under mitt besök i Muddus nationalpark visade sig vara en slags ”antingen eller”-skog. Antingen torrt och luftigt där gammeltallarna står med gott om utrymme mellan varandra på sandig mark. Eller blött, blött, blött i form av stora myrmarksområden. Myrmarker som dock var välspångade längs hela vandringsslingan och därför i slutändan gav en torr vandring trots allt.

Torr tallskog i Muddus nationalpark

Torr mark med gott om utrymme mellan tallarna.

Myrmark i Muddus nationalpark

Eller motsatsen: myrmark över stora områden.

Värt att komma ihåg är att större delen av Muddus nationalpark är mer eller mindre otillgänglig under barmarksperioden. Där är helt enkelt så stora myrmarksområden. Bara i den södra delen finns tillräckligt med torr mark som gör sommarvandring möjlig. Vintertid går det däremot bra att skida runt i hela nationalparken.

Min vandring genom Muddus nationalpark

Men nu var det sommar och jag var vandringssugen så jag satsade på att ta den långa slingan på drygt 45 kilometer.

DagFrånTillDistans
1HuvudentrénNattläger 16 km
2Nattläger 1Boargáljávrre32 km
3BoargáljávrreHuvudentrén11 km
49 km
Karta från gps

Det ”stora varvet” i Muddus nationalpark, som alltså ska vara 45 kilometer. Jag mätte upp några kilometer till på min gps, men det kan ju bero på att jag kanske inte gick genaste vägen hela tiden.

Kort första vandringsdag i Muddus nationalpark

Jag kom fram till huvudentrén framåt klockan 17 på eftermiddagen. Planen var därför att bara gå 6-7 kilometer första dagen och slå läger vid en rekommenderad tältplats vid en tjärn strax före en av parkens mesta besöksmål: Muddusfallet, för att nästa dag fortsätta till nämnda vattenfall.

Större delen av sträckan fram till nattlägret var det möjligt att vid flera tillfällen välja på en enklare eller en mer utmanande stig, där den senare gick mer upp och ner i närheten av en ravin.

Ravin nedanför Muddusfallet

De första gångerna valde jag den svårare vägen för att kunna gå närmare ravinens kant och få utsikt.

Men i ärlighetens namn såg man mestadels inte så mycket av ravinen. Så vid tredje eller fjärde vägskälet valde jag den lättare stigen.

Stilla vatten i skog vid skymningen

När jag kom fram till den planerade tältplatsen var jag oväntat nog inte ensam. En amatörfotograf med objektivet inställt mot fåglar befann sig redan där, sittandes vid en bänk med utsikt över det stilla vattnet. Vi satt en stund och pratade medan vi båda ordnade med kvällsmat.

Vartefter letade vi upp varsin gräsplätt för våra respektive tält och lite senare anlände ytterligare ett par som slog läger här också.

Rött kupoltält från Hilleberg placerat vid en tjärn

Jag såg till att placera mitt tält med utsikt över vattnet, precis som jag vill ha det.

Äter frukost med utsikt över Muddusfallet

Nästa dag gav jag av mig tidigt. Jag brydde mig inte om att äta frukost utan packade ihop mina saker och lämnade innan övriga tre nattgäster vaknat. Jag hade bara en knapp kilometer till Muddusfallet där jag tänkte stanna för frukost.

Muddusfallet, vattenfall i Muddus nationalpark

Muddusfallet, som jag hade utsikt över under tiden jag inmundigade min frukost. Jag misstänker att vattenflödet inte var det kraftigaste utan att det kan forsa betydligt mer andra tider på året. Fallet är 42 meter.

Platt och lättvandrad led tar mig långt under dagen

Nu när jag hade sett den viktigaste turistattraktionen kunde jag lugnt ta mig an resten av leden. Så jag gick vidare. Och gick och gick och gick. Jag märkte nämligen snart att Muddusleden var extremt lättvandrad. Förutom den frivilliga lite mer avancerade vandringen dagen innan var det nu inga höjdskillnader att tala om.

Jag bestämde mig snart för att gå långt idag. Jag kikade på kartan och konstaterade att jag borde kunna traska ända till rastplatsen vid Boargáljávrre, lite mer än tre mil bort.

Spångad led över myrmark

När jag närmade mig de norra delarna av ledsträckningen kom jag in i myrmarksområden men här var oerhört bra spångat så jag blev aldrig blöt om fötterna.

Skyltar visar tillträdesombud i fågelskyddsområde

Det var tur att jag inte anlände några dagar tidigare för fram tills två dagar innan hade det inte varit tillåtet att fortsätta, om jag nu tolkar skylten korrekt.

Nya spänger väntar på att monteras

Det som faktiskt ställde till det lite ibland, om man nu kan kalla det så, var de många nya spänger som låg utplacerade redo att byta ut befintliga, längs nästan alla spångade delar av leden. Många gånger låga dessa lagda rakt över den nuvarande spången vilket medförde visst besvär att klättra över. Men lika ofta låg de nya spängerna upp och ner vid sidan av, som på bilden ovan.

Framåt eftermiddagen träffade jag på en man och hans dotter vilka tydligen var de som hade i uppdrag att byta ut alla spänger. De hade börjat arbetet bara någon dag tidigare och hade kommit 200 meter av de flera kilometer som skulle vara klart innan augusti månad var slut. De trodde inte ett ögonblick att de skulle hinna.

Drar nytta av raststugor längs leden

Längs leden i Muddus nationalpark finns flertalet raststugor, vilket alltid är tacksamt. Jag tog några längre pauser vid Muttosluoppal, den nordligaste, och vid Nammavárre i öster.

Hink med vatten

Vid Muttosluoppal fanns en brunn på ”gården”. Det var en bit ner till vattennivån och en full hink var inte bara hyfsat tung att veva upp. Tydligen var den så tung att handtaget vek sig. Jag är glad att handtaget höll men undrar om jag var först att hämta vatten ur brunnen med den hinken?

Raststugan Nammávarre i Muddus nationalpark

Stugan vid Nammávarre var en av de minsta men gulligaste jag sett. Här gick jag in och vilade en stund för att komma bort från den kyliga vinden.

Rastplats med bänkar och eldstad utomhus

Utanför stugan fanns den här generösa rastplatsen. Jag var lite sugen på att sätta upp tältet och stanna för natten, men klockan var bara runt fem på eftermiddagen och jag visste att det skulle innebära alldeles för många timmar av stillasittande innan läggdags för mig.

Antingen torrt eller blött i Muddus nationalpark

Jag hade 7-8 kilometer kvar innan jag var framme vid det planerade nattlägret vid Boargáljávrre, så efter en stunds vila gick jag vidare.

Både tallskog och myrmark i Muddus nationalpark

Den här bilden och platsen representerar på ett bra sätt hur jag upplevde Muddus nationalpark. Antingen torr tallskog (vänster) eller blöt myrmark (höger). Att en smal sandig stig skapar en tydlig gräns däremellan gör det bara ännu bättre.

Kunglig placering av tältet vid nattläger

Framåt 19-tiden var jag framme vid nattlägret och gissa om jag var nöjd med att jag gick ända hit. Här var så otroligt vackert, lugnt, stilla, tyst och njutningsfullt.

Under en god stund ägnade jag mig framför allt åt att bara ta in platsen.

Rött kupoltält från Hilleberg i solnedgången

Så småningom åkte tältet upp. Självklart på bästa möjliga tältyta.

Tältet Niak från Hilleberg, uppsatt i skogen i solnedgång

Jag var oerhört nöjd med att kunna placera tältet uppe på höjden. Som en drottning på en tron.

Södra delen av Muddus nationalpark utmanar mer än väntat

Sista dagen hade jag bara en dryg mil kvar att vandra. Jag kunde utläsa på kartan att sträckan nog skulle bli lite mer utmanande än hittills. Jag hade fel. Den blev mycket mer utmanande.

Utsikt över ravinen Måskosgårsså i Muddus nationalpark

Efter ungefär 1,5 kilometer var jag framme vid Måskosgårsså, en torrlagd djup ravin som man sedan följer i 2–3 kilometer söderut.

Utsikt över kanten på ravinen Måskosgårsså

Ravinen i sig var absolut maffig och om jag var besviken på ravinen från Muddusfallet dag ett så var jag inte besviken nu. Här gick det att komma riktigt nära kanten.

Stig som passerar över stora stenar

Från ravinen och vidare var terrängen allt annat än snäll. Stora stenar och klippblock att ta sig över och förbi i all oändlighet. Här gick det långsamt att ta sig fram. Det blir lätt så när man hela tiden behöver fokusera på var man sätter fötterna. Det var bara att lita på att varje steg ändå innebar ett steg närmare.

Brandfältet i Muddus nationalpark, från skogsbrand 2006

Med kanske tre kilometer kvar kommer man in i ett gammalt brandområde där skogen brann 2006. Den utmanande terrängen fortsatte dock, om än lite plattare.

Nöjd med tyst upplevelse i Muddus nationalpark

Efter vad som kändes som en evighet var jag till slut framme vid slutet, och huvudentrén där jag startade vandringen två dagar tidigare. Jag kunde lätt konstatera att jag, om jag kommer tillbaka, inte kommer gå den sista dagens avsnitt igen. Men annars var det härligt att ha fått tillbringa några dagar med att fått sträcka ut benen ordentligt.

Muddus nationalpark gav visserligen inte den sakrala upplevelse jag hade fått i Kvikkjokk-Kablaskogen. Men jag fick uppleva en tystnad som man alltför sällan får ta del av. Och den saken borde kanske inte förvåna för nationalparken omnämns faktiskt som en av Sveriges tystaste platser.

Sommaren 2021 tog jag bilen från södra Öland till norra Norrland för att upptäcka små och stora guldkorn i Sverige. Jag sov i bilen, tältet eller hos familj och vänner längs vägen. Du hittar alla relaterade blogginlägg under taggen sommaräventyr 2021. Jag hoppas du blir inspirerad!

Läs mer:

2 reaktioner på ”Torr sommarvandring i tysta Muddus nationalpark

  1. Trevlig vandring. Jag har gått obanat i Muddus, och det funkade faktiskt förvånansvärt bra. Myrarna bar oss…så vi kunde navigera oss fram till Arvidssons stuga, med karta och kompass.

    1. Kul! Det är väl det man både ska och måste göra om man ska upptäcka Muddus på riktigt. Låter lovande att myrarna håller! Nästa gång jag är på genomresa i området kanske det blir oledat istället 🙂

Lämna ett svar