Utmanande fjällmaraton lockar till revansch

I HELGEN SOM VAR genomförde jag en av de tuffaste utmaningar jag någonsin deltagit i. Jag sprang (okej, sprang var oftast en överdrift) BAMM – Björkliden Arctic Mountain Maraton. Ett fjällmaraton med orientering som genomförs i lag om två under lika många dagar.

Jag sprang (det vill säga; gick mest) tillsammans med min syster Sabina i klassen dam 30. Det innebär att vi var två tjejer (duh!) som under två dagar skulle orientera oss genom 30 kilometer fjällterräng, fågelvägen, och markera ett antal kontroller. Med packning, allt utom tält och sovsäck, på våra ryggar.

Andra klasser är herr och mix, och sträckorna 50 och 70 km.

Sabina kollar kompassriktningen inför första dagens etapp.

Jag visste att det skulle bli jobbigt. Att springa i fjällterräng, upp och ner, är ju knappast jämförbart med att springa på asfalt i stan. Inte alls jämförbart faktiskt. Men det visste jag. Typ.

Efter första dagen var jag så trött – kanske mer mentalt än rent fysiskt – att jag inte var säker på att jag skulle palla dag två. Jag kände att jag sackade ner min syster lite för mycket. Hon bor i Kiruna och hade ”värmt upp” inför tävlingen genom att springa typ 15-35 km om dagen mellan stugor i fjällen precis söder om Kiruna, under några dagar med vänner.

Jag hade långt ifrån tränat på den nivån. Jag kan skylla på att jag bor i Norrköping och har långt till fjällen, men sanningen är att jag dels var lite för otränad och dels inte hade den mentala bilden helt klar för mig.

Det tog över sju timmar och verklig sträckning 2,4 mil, för oss att nå fram till nattlägret dag 1. Jag var då rätt missmodig. Men tältet åkte upp, mat kom i magen, torra kläder kom på kroppen och humöret och den mentala bilden började anpassa sig till läget.

Härlig utsikt från fjälltopp.
Framme i nattlägret. Elin och Sabina resonerar om dagen.

Dag två var syrran och jag på fötterna och sprang. Jo, sprang. Lite mer än dag ett i alla fall. Andra dagen var terrängen dessutom mer i min smak; inte lika mycket lågland och skog, mer kalfjäll och vidunderlig utsikt. Och fler kontroller, vilket gjorde att sträckorna mellan varje kontroll – delmål – blev kortare.

Efter sista kontrollen sprang vi hela vägen in i mål. Där möttes vi av en stor och varm kram av Sabinas kompis Emma. Emma hade också sprungit och tillsammans med sin lagkompis Elin kammade de hem bronsplatsen. Starkt jobbat, och stort grattis!

Utsikten är inte dålig. Fjällen Gáttercohkka syns närmast och sjön Gátterjarvi nedanför det. Lite senare skulle vi följa längs foten av fjället och ha sjön på armslängds avstånd. Det var en av de vackrare sträckorna att passera under dagarna. 
Efter fjärde kontrollen tog vi, som många andra, en kort paus och en funderare.
Jag och Sabina är nöjda efter att ha registrerat en kontroll.
I mål! Efter att ha kommit hela vägen fram satt vi i solen i gräset och applåderade lagen som kom efter oss. Mestadels de tävlande i 50- och 70-klassen.
BAMM 2017 är över för vår del. I bild syns John, den ena halvan av det vinnande herrlaget på 30 km. Han och lagkompisen Nicklas var också personer som syrran kände, och således ett par trevliga grabbar som vi snackade en del med under dagarna. Grattis till segern!

Sabina och jag hamnade till slut på plats 21. Totalt hade 42 lag anmält sig, 36 startat och 26 genomfört från början till slut, om jag räknat rätt.

Efter målgång var jag mest nöjd att jag alls tog mig igenom tävlingen eftersom jag varit så osäker efter den första dagen. Men ju mer distans jag har fått desto mer revanschsugen har jag börjat känna mig. För hade jag varit bättre tränad hade vi kunnat plocka en eller annan placering. Och hade jag varit mentalt på det klara med hur jobbigt det skulle bli hade vi kunnat plocka någon placering till.

Efter dag ett tänkte jag: ”Aldrig mer”.

Nu funderar jag snarare på hur jag ska kunna göra det bättre nästa gång.

Kommentera