Långledigt och vandringssugen. Vad gör man då, om inte ger sig ut på tur? Exakt. Alltså blev det en midsommarvandring från Hälleforsnäs till Katrineholm. Som sällskap fick jag envetna flugor, knott i överflöd, en sol som inte ville sluta gassa och kalhyggen på rad. Men också en del härliga guldkorn.
Sträckan från Hälleforsnäs till Katrineholm har jag gått förut, senast i maj 2020 och dessförinnan i juni 2018. Samma start: Tågstationen i Hälleforsnäs, men slutpunkten har varierat något. Den här gången var det tågstationen i Katrineholm.
Midsommarvandring från Hälleforsnäs till Katrineholm
Vandringen följer Sörmlandsleden, blev totalt sett strax under fem mil lång och såg kortfattat ut så här:
| Hälleforsnäs tågstation – Mögsjön | Etapp 22:1 – 23 | 9,5 km |
| Mögsjön – Myr-Gryten (göl) | Etapp 23 – 25 | 26 km |
| Myr-Gryten – Katrineholms tågstation | Etapp 25 – 26 | 12,5 km |
| Totalt | 48 km |
Jag startade från Hälleforsnäs tågperrong sent på eftermiddagen, slog läger vid Mögsjön första natten och Myr-Gryten nästa. Någon gång runt lunchtid var jag framme vid tågstationen i Katrineholm och tog nästa tåg hem till Norrköping.
Hett, flugtätt och kalhyggen överallt
Som jag redan hintat om så var det kanske inte en alltigenom positiv tur. Midsommarhelgen var varm, runt 30 gassande grader. Flugorna älskade det under dagen och knotten festade loss i gryning och skymning. Och från Svalboviken, ungefär fem kilometer efter Mögsjön (första nattlägret) västerut och på andra vandringsdagen, började kalhyggen eller kraftigt gallrad skog dyka upp både här och där. Det bidrog till såväl flygfän som hetta.
Även denna gång valde jag att låta dag två vara den längsta. Eftersom jag gått här förut visste jag att det till stor del saknas sjöar att hämta vatten ifrån under den här sträckan. I kombination med värmen var det därför extra viktigt att jag hade koll på vätsketillgången. Ändå blev det kämpigare än jag tänkt mig.
Värmen gjorde sitt men framför allt var det kombinationen av surrande flockar av flugor och det ena kalhygget efter det andra – som knappast bidrog till vackra och inspirerande vyer – som sänkte humöret.
Vid ett tillfälle satte jag mig till och med rakt upp och ner i skuggan på en sten, och uttalade en svordom eller två.
Skogen runt kolarkoja har försvunnit
Några kilometer efter Svalboviken finns en kolarkoja uppbyggd som den som vill kan övernatta i. Den har alltid stått omgärdad av träd mitt i skogen. Men nu när jag passerade fanns det inte så värst mycket skog kvar för den att stå i.
Det var inte ett totalt kalhygge men rejält urglesat. Framför kolarkojan hade gallringsmaskinen gått fram hårt, och en liten bit bakom den fanns det inte mycket kvar över huvud taget.
Det blev inte bättre när jag fortsatte. Kalhyggen eller hårt gallrad skog verkade vara temat sedan jag lämnade Svalboviken bakom mig.
Pausar i stuga öppen för vandrare
En stund senare passerar man en stuga – Gruvtorpet – som vandrare får lov att utnyttja. Där har jag tidigare stannat för lunch, men suttit utanför på några bänkar eftersom insidan mest känts rå och fuktig.
Men den här gången jagades jag in av flugorna och var oerhört tacksam över att slippa deras surr en stund, och alla deras försök att flyga in i öron, näsa, mun.
Inget ont som inte har något gott med sig
Men turen var inte bara ett kalhugget, surrande och gassande intermezzo. Det fanns självklart en hel del höjdpunkter också.
Våtmarkerna norr om Hälleforsnäs är alltid värda att beundra, oavsett årstid.
Några röda näckrosor gav extra färg.
I våtmarksområdet fanns sedan tidigare ett vindskydd men av någon anledning hade man byggt ett till, som du ser på bilden, bara några meter ifrån det gamla. Tyvärr har det nyare vindskyddet brunnit ner sedan jag var där. Trist, någon anledning lär ju ha funnits till att man valde att dubbla vindskydden på platsen.
Strax innan jag var framme vid Mögsjön den första dagen, såg jag att en riktigt fin huggorm låg och solade sig mitt på stigen. Jag trodde att den skulle hinna slingra sig iväg innan jag hunnit få fram kameran men den hade ingen brådska.
Väl framme vid vindskyddet vid Mögsjön, tillika mitt första nattläger, satte jag upp hängmattan i vindskyddat läge. På så vis behövde jag inte sätta upp tarp som vindskydd. Å andra sidan trivdes knotten grymt bra i blåbärsriset så jag fick mig några ovälkomna bett innan jag var i skydd under myggnätet.
En lätt bris ute på en klippa som finns vid Mögsjön blåste bort alla flygfän, så när lägret var i ordning kunde jag njuta av en härlig kvällssol.
Morgonsolen var inte så dum heller.
Spanar på fyrfota djur
Jag hade inte hunnit långt nästa dag innan jag såg ett rådjur en bit nedanför i skogen.
Inte heller denna krabat hade bråttom att ta skydd utan vi stod och tittade på varandra en stund innan den bestämde sig för att spatsera vidare.
Strax innan Svalboviken går det att svänga höger längs en grusväg istället för att följa ledmarkeringarna. Fördelen är att man då passerar förbi dessa härliga kossor. Det är inte en omväg, bara en annan väg, och man kommer snart ut på den ordinarie leden igen.
Att jag vet det här är bara en slump som beror på att jag gick fel första gången. Men sedan dess har jag valt den vägen just för att kossorna är så fina att spana på.
Vigors kyrka värd ett besök
Vid Lundsjön går det äntligen att fylla på med nytt vatten, precis i slutet av sjön. Härifrån är det sedan inte långt kvar till ett ledmarkerat vägval, åt vänster eller höger. Jag rekommenderar turen till höger.
Till höger kommer du nämligen passera den stora stenklossen som kallas Vigors kyrka. En stor sten låter kanske inte så upphetsande men den är rätt cool. Stenen anses, tillsammans med några närliggande stenar, ha varit en offerplats förr i tiden.
Vigors kyrka är ingen liten sten, inte.
Skogsbrand nära slutmålet
Så småningom började det kännas i kroppen att turen passerat två mil med råge och slutmålet började hägra. Då var jag framme vid Ljus-Gryten, en sjö där fiskare ivrigt står på små bryggor runtom hela sjön och hoppas på napp. Härifrån är det bara någon kilometer kvar till Myr-Gryten och det som för tredje gången skulle bli mitt nattläger.
Jag vet inte exakt när men det kan inte vara mer än ett par år sedan som det brann i ett områden mellan Ljus-Gryten och den lilla gölen Myr-Gryten.
Skogen behöver brinna lite då och då, och det finns något fint i färgskådespelet som uppstår mellan de förkolnade stammarna, kala stenarna och den fräscha och spirande grönskan nedanför.
Ett brunnet område ger en särskild känsla. Nästan sakral. Mitt starkaste minne av en sådan känsla är annars när jag under den 14:e dagen passerade igenom gammelskogarna i Laponia när jag vandrade Kungsleden under 2020.
Badbrygga i brunfärgade gölen Myr-Gryten
Framme vid Myr-Gryten fanns det fortfarande inte tillstymmelse till risk för nederbörd, och knappt någon vind att tala om.
Jag hängde jag åter upp min hängmatta, även denna gång utan tarp.
En brygga, som är betydligt större än bryggor brukar vara på sådana här ställen (om de alls finns), går ut en generös bit i gölen. Den är dock högt placerad över vattenytan vilket gör vattnet svårt att nå men det går om man sträcker ut armarna ordentligt. Jag låg och njöt på bryggan en stund, samtidigt som ett rådjur tydligt deklarerade att den inte var lika glad över det; den skällde konstant så länge jag låg på bryggan.
För första gången upptäckte jag att bryggan har en enklare och väl dold stege i slutet, så jag såg till att doppa min svettiga kropp i vattnet. Det var riktigt varmt – och brunt. Den här gölen är nog en av de mest humusfärgade jag känner till. Det såg lite grann ut som att jag hade badat i Coca Cola, när vattnet rann av kroppen.
Nästa dag blev rätt mycket av en transportsträcka in till tågstationen i Katrineholm, där jag tog första bästa tåg hem. Ändå kände jag mig nöjd med att ha fått komma ut en sväng för trots att min midsommarvandring från Hälleforsnäs till Katrineholm inte var en enda upplevelse i enbart “fantastiskhet”, så hade den definitivt flera guldkorn att bjuda på.