Hur inleda semestern bättre än med en fjällvandring? Det blev 12 mil på sju dagar, ömmande fötter och stora mängder regn. Men, som alltid, blev det också storslagna vyer, oväntade läger och kul möten med andra ensamvandrare. Här är min fjällvandring till Helags och vidare förbi Sylarna, runt Blåhammaren, lite knixigt upp till Gåsen och sedan förbi Helags igen innan jag var tillbaka vid starten vid Torkilstöten i Härjedalen.
Turen ägde rum under sju dagar den 17–23 juli. Men i praktiken hade jag snarare fem dagar att vandra på: Första dagen behövde jag först köra 50 mil från Norrköping för att komma fram till startpunkten vid Torkilstöten. Och den sjunde dagen skulle jag köra 40 mil till Umeå när jag kommit i mål.
Men sex nätter och 12 mil blev det i alla fall, av denna fjällvandring till Helags och vidare. I korthet såg den ut så här:
| Dag | Från | Till | Avstånd |
| 1 | Torkilstöten, parkeringen | Nattläger 1 | 2 km |
| 2 | Nattläger 1 | Nattläger 2 | 24 km |
| 3 | Nattläger 2 | Blåhammaren | 25 km |
| 4 | Blåhammaren | Gamla Sylen | 24 km |
| 5 | Gamla Sylen | Gåsen | 16 km |
| 6 | Gåsen | Nattläger 3 | 26 km |
| 7 | Nattläger 3 | Torkilstöten, parkeringen | 4 km |
Nattläger 1, 2 och 3 är helt enkelt platser på fjället där jag slagit upp tältet på ett passande ställe, utan närhet till stugor eller annat. Det vill säga fullt utnyttjande av Allemansrätten.
Dag 1: Lämnar Östergötland och kör mot Härjedalen
Torkilstöten – Nattläger 1: 2 km
Tidig morgon lämnade jag Norrköping och körde upp till Torkilstöten i Härjedalen. Bara en bit bort finns Ljungdalen, som är ett mer välkänt start- och slutmål men fördelen med att starta vid Torskilstöten är att man börjar från högre höjd och inte behöver gå flera kilometer i fjällskog.
Mitt i värsta ösregnet packade jag mig ur bilen och under tiden det tog att dra på regnkläder på mig och regnskydd över ryggsäcken kändes det som att det mesta redan var blött. Men jag frös inte så glad i hågen satte jag fart uppför liftbacken.
Klockan var nu någonstans runt 17 på eftermiddagen. Målet var blygsamt: gå så pass långt att jag kunde slå läger på ett schysst ställe, vilket jag hittade efter drygt två kilometer.
Jag har sällan behövt slå upp tältet i ösregn men den här gången fick jag lov att göra det. Alltså var jag blöt som en dränkt råtta när tältet var uppsatt. Jag fick snabbt se till att lära mig hur jag skulle röra mig inne i tältet för att få av mig regnkläderna och placera ryggsäcken, så att allt annat fortsatte vara torrt. Det var bökigt, såklart, men det gick. Det skulle visa sig att jag fick upprepa denna lärdom vid flera tillfällen under den här vandringen då regnet blev ett återkommande inslag.
Genomblöt men glad. Så kan man beskriva mig första dagen.
Dag 2: Vandrar med både Helags och Ekorrpasset framför mig
Nattläger 1 – Nattläger 2: 24 km
Jag vaknade till en torrare morgon där Helagsglaciären i alla fall delvis skymtade en dryg mil västerut.
Till Helags har jag gått hela två gånger förut, 2016 och 2017. De gångerna gick jag i sällskap med min lillasyster, och första gången gick vi dessutom upp på glaciären. Det hade jag inga planer på nu.
Nästan där. Bara den absoluta toppen är nu dold i molnen.
Framme vid fjällstationen såg jag till att bli medlem i STF och lånade sedan det gemensamma köket en stund.
Köket hade moderniserats sedan sist jag var här. Utseendet förtar helt klart en betydande del av känslan av att befinna sig i fjällen. Jag stannade inte allt för länge.
Så snart jag passerat bortom fjällstationen blev det betydligt glesare på stigen. Efter att ha gått längs en rätt händelselös sträcka i grått väder ett tag såg jag en skylt en bit bort. Skyltar är alltid spännande, särskilt här där jag inte såg något på kartan som indikerade ett skyltbehov.
När jag kom närmare såg jag att det var en skylt som markerade gränsen mellan Härjedalen och Jämtland. Kul!
Vädret fortsatte att vara ostadigt och bjöd ömsom på sol och uppehåll…
… ömsom moln och regn.
Likaså blev det ibland vad.
Ibland passager över broar.
Efter ett tag tyckte jag mig känna igen en dalgång där i fjärran och efter att ha konfererat med kartan kunde jag konstatera att, jo, det var Ekorrpasset dit jag tog mig förra sommaren under min dittills (och hittills) kämpigaste vandringsdag någonsin.
När jag hade traskat någonstans runt två mil eller lite till kom jag till lägre marker och därmed också mer växtlighet. I kombination med älven Handölan som rann här bjöds jag på ett härligt varierat landskap. Och även en hel del mygg. Nu började det bli dags att spana efter en bra plats för nattläger.
Den initiala planen var att slå upp tältet i anslutning till rastskyddet Mieskentjakke. Jag fick dock ingen mysig känsla när jag undersökte platsen så jag beslutade mig för att gå vidare.
Efter några kilometer till hittade jag en fin plats precis bredvid leden, där jag slog upp tältet. Det blev en helt magisk kväll med otroliga vyer.
Och en del strålande uppehåll.
Dag 3: Mot Sylarna och vidare till Blåhammaren
Nattläger 2 – Blåhammaren: 24 km
Nästa dag startade med mulet väder och en stigning för att komma över en bergskam och fram till Sylarnas fjällstation på andra sidan, drygt sex kilometer bort.
Här har jag kommit några kilometer och är fortfarande på väg uppför den där stigningen.
Väl framme lånade jag åter det gemensamma köket men till skillnad emot när jag vandrade Kungsleden 2019 och man fick låna köken gratis under de lugna lunchtimmarna har STF, som driver fler av fjällstationerna och stugorna och bland annat Sylarna, valt att behålla en slags dagavgift på 60 kronor sedan coronatiden. Det var lite tråkigt, eller snarare snopet kanske, men det var onekligen skönt att kunna hänga in blöta kläder i torkskåpet en stund.
Dock var det knappast mysigt att sitta i det übermoderna köket där varmvattnet rann direkt ur kranen.
När min tidiga lunch var avklarad gick jag vidare, men jag såg till att vända mig om lite då och då – utsikten emot Sylarnas fjällstation är häftig. Det var från baksidan av bergsknallen där till vänster jag kom.
Målet för dagen var Blåhammaren, som jag föll för när jag gick i samma fjälltrakter förra året, och alltså hade den där rekordjobbiga dagen. Så snart man kommit över den första ”kröken”, efter några kilometer från Sylarna, kan man faktiskt se fjällstationen där borta i fjärran:
Motiverande eller avskräckande? Det beror lite på, byggnadsstrukturerna på bergskammen långt där borta är i alla fall Blåhammarens fjällstation.
De sista kanske två kilometrarna fram till fjällstationen kändes riktigt, riktigt långa. Det bästa hade varit om jag stannat en stund och vilat men jag valde att pressa på ändå för att kunna välja och vraka bland tältplatser.
Jag gillade den plats jag hade förra sommaren så när jag kom fram vid 17.30-snåret tog jag den snabbt i besittning.
Uppe vid Blåhammaren kan det blåsa rejält (vilket en stackars familj fick erfara förra sommaren när tältet inte höll måttet). För att undvika missöden under natten såg jag till att säkra tältpinnarna genom att lägga stenblock ovanpå.
När lägret var iordningställt betalade jag ”den gamla vanliga” STF-avgiften för att låna dusch och kök även under de mer intensiva tiderna på dygnet (kväll, natt och morgon). Till skillnad emot dagavgiften har den här typen av avgift funnits länge. Den är lite högre än dagavgiften; någon eller ett par hundralappar.
Bastu hade jag också tillgång till men utan såväl badkläder som en handduk som täcker kroppen var det inget jag kunde nyttja ändå. Jag kompenserade med att stå extra länge under en varm dusch (vilket jag, till skillnad emot Sylarna, här njöt av till hundra procent).
Köket blev tyvärr en total besvikelse. Det var visserligen inte den übermoderna historia som på Helags och Sylarna men ombonat var det inte. Det kändes som att sitta i skamvrån.
Jag såg till att äta min middag men sen bosatte jag mig i restaurangen där jag läste bok på min läsplatta (en Pocketbook som jag har haft i flera år nu och är grymt nöjd med, inte minst batteritiden på flera veckor), dricka ett glas vin och snaska på godis och choklad inköpt på plats.
Dag 4: Regnfylld dag fick traskas igenom
Blåhammaren – Gamla Sylen: 24 km
Arla morgon behövde jag gå upp och göra ett snabbt besök på dass.
Det är alltid lite motigt att ta sig ur sovsäcken men belöningen kommer när man får se hur otroligt vackra dessa tidiga morgontimmar kan vara.
Ett par timmar senare var det dags att gå upp på riktigt. Frukosten inmundigades med en grym utsikt.
Sedan gick och gick och gick jag. Vid Ulvåtjärns rastskydd stannade jag för en tidig lunch och välförtjänt vila. Det kändes ordentligt i fötterna att jag traskat mer än två mil om dagen i ett par dagar nu, utan att ha vant in dem ordentligt.
Efter pausen gick jag vidare. Det sätt som man underlättat vadet på här tycker jag är urgulligt, även om det inte räcker hela vägen för den som vill komma över med torra fötter.
Precis när jag svängde söderut i stigkorset där de flesta svänger norrut till Storulvåns fjällhotell för att starta eller avsluta Jämtlandstriangeln, drog ett nytt regn in – och som det öste! Och relativt länge för att vara en så tung skur. När solen väl kom fram kastade jag mig nästan av från stigen för att sitta ner och njuta av varma strålar mot huden en stund, innan regnkläderna som nu blivit kalla behövde dras på igen.
Två kilometer innan Sylarnas fjällstation, där jag ju hade passerat föregående dag, finns en plats och raststuga som kallas Gamla Sylen. När jag gick förbi här förra året tänkte jag att det kunde vara en lämplig plats att övernatta på och nu var det dags att testa.
Det visade sig stämma, vilket jag inte var ensam om att anse. Så småningom var vi som ett litet tältläger av vandrare på platsen.
Regnet fortsatte falla hela natten så det blev till att plocka fram läsplattan fram till läggdags.
Dag 5: Andaktsfull vandring till fjälldusch vid Gåsenstugorna
Gamla Sylen – Gåsen: 16 km
Nästa dag vaknade jag i vanlig ordning tidigt och innan klockan var sju hade jag packat och gått. Men nu var det slut med att följa längs Jämtlandstriangeln och det konstanta flöde av vandrare det innebar.
Vid Gamla Sylen svängde jag istället av österut och gick alltså aldrig upp tillbaka till Sylarnas fjällstation. Det tog inte många meter innan ett helt annat lugn la sig i kroppen.
Framför och runt omkring mig bredde fjällen ut sig utan en enda människa i sikte. Det var helt underbart och det kändes som att jag kunde andas på riktigt igen. Jag frågade mig varför jag hade envisats med att gå längs Jämtlandstriangeln? (Fast jag visste svaret: Jag ville besöka Blåhammaren igen.)
Molnen hängde lågt på himlen men släppte inte ifrån sig något regn. Däremot blåste det en del.
Efter ett par timmar, strax innan jag var framme vid bron över Storforsen, såg jag något färgglatt en bit bort – en annan vandrare!
Till skillnad mot vandrare på en led som Jämtlandstriangeln blev jag nu nyfiken, för de som är på sådana här stigar är liksom av annan sort. Snart var jag framme och frågade nyfiket mannen om var han kom ifrån och vart han var på väg. Dessutom såg jag till att få färska data om ett vad över Gåsån som jag visste att jag behövde passera lite senare.
Den här typen av möten älskar jag, det är så roligt att träffa på likasinnade och dela erfarenheter och höra hur andra resonerar.
Men vi var ju båda vandrare, på väg åt varsitt håll, så efter en liten stund fortsatte var och en vidare emot sitt.
Bron över Storforsen.
Storforsen gjorde sitt jobb, det vill säga forsade fram.
När jag sedermera kom fram till vadet över Gåsån kom jag fram till att det inte var något särskilt att bry sig om alls.
Vadet var visserligen hyfsat brett men knappast särskilt djupt eller strömt. Då var många av de vad jag konstant traskade igenom förra året värre, om än inte på något vis farliga (de heller).
Direkt efter vadet fanns det lämpligt nog en raststuga, vilken jag bodde mig in i under ett par timmar, åt lunch, läste och torkade hjälpligt i alla fall.
Härefter passerade jag igenom ett vackert fjällandskap mitt på trädgränsen.
Sakta slingrade sig stigen uppåt, uppåt och så småningom skulle jag “bara” runda fjället för att komma fram till Gåsens fjällstuga. Bilden ovan visar vart jag kom ifrån: jag blev särskilt förtjust i den där bulliga kullen.
Till Gåsen från Gamla Sylen var det drygt 16 kilometer och när jag kom fram var klockan runt 16, och på tok för tidigt för att slå läger. Men mina fötter var trötta och vädret med återkommande regn dämpade delvis vandringslusten. Samtidigt blev jag alltmer såld på platsen under tiden jag språkade med den ena av stugvärdarna.
Här fanns den där mysiga känslan som jag saknat på fjällhotellen hittills, och det fanns en unik utedusch som lockade enormt (och snart också njutningsfullt nyttjades), men även en kiosk där jag snart botaniserade generöst, samt möjlighet att hänga tältet på tork och inte minst en storslagen natur.
Uteduschen visade sig bli en av vandringens höjdpunkter. Att ställa sig i snålblåst och kanske 10-12 plusgrader och njuta av en kalldusch med rent fjällvatten låter kanske inte lockande, men för en svettig och skitig vandrare – som ännu inte fått ner kroppstemperaturen efter vandringen – kan det vara himmelriket.
För första gången någonsin slog jag till på att hyra en sängplats i storstugan för natten. Jag bodde in mig rejält i det dubbla köket med en modern vedeldad spis och kamin. Efter bara en handfull vedträn hade jag värmt upp hela köket till imponerande 30 grader! Stugvärdarna hade visserligen sagt att spisen var effektiv, men så effektiv trodde jag inte att den skulle vara.
Det slumpade sig till och med så att jag blev enda gästen för natten. Torr, varm, relativt ren, med gott om nyinköpt snacks och med läsplattan framför mig fick jag en härlig kväll.
Dag 6: Vandring över böljande fjäll i envist regn
Gåsen – Nattläger 3: 26 km
Jag vaknade till en dimmig morgon men när klockan var åtta på morgonen och jag hade tagit de första kliven vidare var den väck.
Planen för dagen var att vända tillbaka mot Helags fjällstation, pausa en stund och sedan strax därefter hitta en bra lägerplats.
Färden mot Helags tuggade på. Vid ett par tillfällen passerade jag över några enklare vad.
Och så uppför, nerför och mellan rundade fjälltoppar. Min ”favoritbulle-kulle” från gårdagen syntes tydligt där på fjällsidan när jag vände mig om.
Jag mötte inte många, bara ett par familjer och några terränglöpare. I övrigt var det en sådan där dag där ett steg följdes av nästa i ett landskap som såg mest likadant ut hela tiden.
Vartefter identifierade jag Helagsglaciären borta i fjärran och såg snart radiomasten som står på en höjd ovanför fjällstationen. Där nedanför hade jag mitt riktmärke.
Sista stigningen uppför fjällsidan på Jalkedsåajja, som fjällstationen ligger vid foten av, kändes evighetslång och jag visste inte riktigt om jag frös av den kyliga vinden eller egentligen var varm av kroppsrörelsen. Jag längtade i alla fall efter värmande solstrålar.
Den maffiga glaciären växte sakta i storlek till höger om mig. Än så länge är Helags en glaciär men på grund av klimatförändringarna är det inte längre så mycket kvar av den.
Några renar betade i närheten av fjällstationen.
Till slut var jag framme vid delmålet och kunde hänga av mig ryggsäcken en stund. Äta något litet. Solen tittade fram och lycklig satte jag mig emot en husvägg och lapade sol.
Tyvärr gick solen snart i moln och jag kände att det var dags att fortsätta.
Tanken var alltså att gå bara en liten bit till nu; förbi stigkorset där de flesta viker av åt vänster till Ljungdalen, och istället hålla höger emot Torskilstöten för att sedan hitta en bra lägerplats. Men då seglade ett nytt regn in. Och jag ville helst slippa slå upp tältet i ösregn igen så jag bestämde mig för att gå tills regnet tog slut.
Jag hade vid det här laget redan traskat en rejäl dagsdistans men regnet envisades. Jag gick och gick och gick. Tänkte att jag kanske fick kasta in handduken och slå upp tältet trots allt. Men jag hittade ingen plats som jag ansåg dög. Så jag fortsatte gå.
När regnet väl gav med sig hade jag bara två kilometer kvar till den plats där jag slagit läger första natten. Så fyra kilometer från bilen, och med turens längsta dag på 26 kilometer, åkte tältet upp. Jag hann precis ta ett foto innan jag fick kasta mig in i tältet igen, i skydd från ett nytt ösregn. Men jag hann, och allt var torrt inuti tältet.
Dag 7: Halkar tillbaka till slutet – och början av min fjällvandring
Nattläger 3 – Torkilstöten: 4 km
Sista dagen. Alltid en lika speciell känsla. Längtan efter rena kläder är enorm samtidigt som det känns tomt att det redan är över. Jag gav mig iväg mot bilen i alla fall. Det märktes att det regnat mycket under de senaste dagarna. Stigen var en lervälling och fjällbäckarna forsade.
Absolut sista biten innebar att gå nerför liftbacken istället för upp. Kombinerat med halkigt underlag och ett rejält sug på att komma fram, var det inte konstigt att jag snubblade till både en, två och tre gånger. En gång satte jag mig till och med på rumpan men lyckades undvika att ramla i en lerpöl.
Efter en dryg timme stod jag åter nere vid bilen.
Tack och lov var det i princip uppehåll och jag kunde hjälpligt tvätta av mig och byta till torra, rena kläder som jag hade i bilen. Sedan körde jag tvärs över landet för att hänga med en kompis i Umeå under några dagar.
Sex nätter, sju dagar och tolv mil av fjällvandring till Helags och vidare blev det.
Lärdom från den här turen: Jag måste hålla mig bortanför de mest populära stigarna. Och jag är så redo att ge mig ut på en ännu längre tur igen. Sommaren 2024 – here I come!
Hej Pernilla.
Tack för ett fint reportage om din vadring. Så fint och intressant läsning med fina bilder. 🙏
Hej! Så kul att det inspirerar 🙂