Vädret gjorde att jag fick ändra planerna i sista stund men jag lyckades ändå genomföra en vandring runt Sylarna. Genom att starta och sluta i vid Storulvån och förlänga den populära Jämtlandstriangeln fick jag till en fjällvandring som blev min tuffaste hittills.
Ursprungsplanen var att starta betydligt längre söderut, vid Torkilstöten, och därifrån gå emot och passera Helags fjällstation, Ekorrpasset, gå vidare västerut in i Norge, passera Blåhammaren, Storulvån, så småningom svänga ner och passera Helags igen och komma tillbaka till starten.
Den vandringen var beräknad till sex dagar men vindar på uppåt 25 sekundmeter ledde till att jag fortsatte med bilen norrut från Torkilstöten för att kunna starta tidigt från Storulvån nästkommande dag istället, när vädret skulle lugna ner sig lite. Det kortade ner vandringen med två dagar till totalt fyra men det kändes helt okej. Helags har jag trots allt besökt två gånger tidigare, både 2016 och 2017.
Min vandring runt Sylarna blev i korthet så här:
Vad: Vandring runt Sylarna, ett fjällmassiv i Jämtlandsfjällen. Högsta punkten på vandringen var en passage mellan topparna Templet och Sylskalstöten på 1388 möh, enligt min gps-klocka.
Riktning: Medurs med start och målgång vid Storulvåns fjällhotell dit du enkelt kommer med bil.
Tidsåtgång: 4 dagar.
Nattlogi: Tält, kupoltältet Hilleberg Niak som jag haft i flera år nu och fortfarande är grymt nöjd med.
Distans: Strax under 8 mil.
| Dag | Från | Till | Avstånd |
| 1 | Storulvån | Ekorrpasset | 24,3 km |
| 2 | Ekorrpasset | ”Fjället” | 23,0 km |
| 3 | ”Fjället” | Blåhammaren | 18,9 km |
| 4 | Blåhammaren | Storulvån | 12,4 km |
Distanserna baseras på vad min gps-klocka mätte upp, inklusive egna avstickare och potentiella felsteg. Men i allt väsentligt skulle jag säga att de ger en bra bild av distansernas längd.
Sover på intetsägande plats inför vandring runt Sylarna
För att kunna anlända till Storulvån och starten av vandringen så pass tidigt att det inte skulle vara några problem att hitta en parkering valde jag att sova lite mindre ”fint” den sista natten innan vandringen.
Jag backade upp bilen på en bortglömd grusväg utanför Duved, cirka 40 minuter ifrån Storulvån, och hittade en platt yta precis bakom att slå upp tältet på. Knappast den mysigaste natten men jag behövde bara kunna sova.
Det var en lyckad strategi eftersom jag enkelt hittade en p-plats vid Storulvåns hotell. Sedan lyxade jag till det med lite hotellfrukost. Strax efter klockan 9.00 var jag ute på stigen med slutmålet för dagen inställt på raststugan vid Ekorrpasset, Ekorrdörren på kartan, drygt 22-24 kilometer söderut.
Dag 1, 17 juli 2022 – 24,3 km
Förundras av den vackra naturen
Det var någon kilometer innan jag kom upp på fjället men däruppe slogs jag av hur vackert det var. De första 16 kilometrarna av dagen gick utmed samma stig som Jämtlandstriangeln och jag kunde lätt förstå varför triangeln blivit så populär.
Cirka tre kilometer från hotellet finns en hängbro över Lill-Ulvån.
Landskapet var en fröjd att passera igenom.
Långt tidigare än jag ens börjat spana efter Sylarnas fjällstation kunde jag se byggnader och så småningom konstatera att det faktiskt var fjällstationen som syntes på sådant långt avstånd. Den ligger fantastiskt vackert där uppe bland fjälltopparna.
Vädret var mulet och blev långsamt ruggigare. Men landskapet var ändå otroligt vackert.
Två kilometer innan man är framme vid Sylarnas fjällstation går det utmärkt att rasta vid Gamla Sylen, vilket jag gjorde. Dessa mindre stugor brukar vara mer lämpliga för lunch och liknande när man vandrar med egen mat och packning. På de större fjällanläggningarna är det ofta mer anpassat för att man ska köpa och äta mat i en restaurang vilket inte var aktuellt för mig.
Går in i dimman för att komma fram
Förutom att jag stack in näsan i hallen till huvudbyggnaden vid Sylarnas fjällstation gick jag vidare utan stopp.
Strax söder om fjällstationen mötte jag två vandrare och passade på att fråga om vägen framåt. Nu hade jag en hyfsad stigning att ta mig an, vilken skulle ta mig nästan 1400 meter över havet samtidigt som vädret blev allt sämre. Var det någon allvarlig risk om jag fortsatte?
De förberedde mig på att det var dimmigt högre upp men det var ändå görbart att passera. Så jag fortsatte.
Växtligheten blev allt lägre och glesare.
Stenar och grus tog över. Vid det här laget var det inte många plusgrader ute, 6-7 Celsius kan jag tänka mig. Och vindar på det.
Så småningom var det oundvikligt att behöva passera över snölegor. Det syns inte på bilden men trots att, eller kanske på grund av, det mulna vädret lyste snön upp och nästan bländade ögonen totalt.
Tillräckligt högt upp försvinner all lågvegetation och bara stenarna är kvar. Nu var jag också helt klart inne i dimmornas land.
Jag visste det inte då men den här snölegan var både den största och sista för den här dagen. Jag såg bara knappt till andra sidan och kontrollerade med gps:en att jag faktiskt fortfarande följde stigen. Temperaturen hade sjunkit ytterligare medan vinden fortsatte vina så jag var noga att hålla mig i rörelse för att inte börja frysa och samtidigt ta säkra kliv hela tiden. Att ramla och skada mig här var jag inte ett dugg intresserad av.
Tack och lov hade jag precis passerat den högsta punkten vilket jag insåg när jag liksom gled neråt i snön och fick fokusera för att hålla balansen när lutningen ökade tempot.
Sedan var det bara att fortsätta att ta ett steg framför det andra i den inte stupbranta men ändå kännbara nerförslutning som följde.
Anländer blöt men oskadd till Ekorrpassets raststuga
Till slut började jag skymta en byggnad genom dimman: dasshuset. En bit därifrån såg jag sedan den spetsiga formen som brukar utgöra taket på raststugor. Jag hade klarat det! Och inte bara jag: från väster, Nedalshytta i Norge tio kilometer bort, hade även ett yngre par anlänt till stugan här i Ekorrpasset bara några minuter före mig.
Alldeles dyngsura trängdes vi i den lilla men fina stugan, bytte om till torra kläder och värmde oss. Jag kunde nöjt konstatera att det lönat sig att packa i vattentäta påsar. Allt som behövde vara torrt var det, trots att jag hade en liten insjö i botten av ryggsäcken och fick vända på den för att hälla ut vattnet.
Vi tre i stugan tillbringade ett par timmar med att ordna med mat, dricka varmt te och prata om våra respektive vandringar.
Framåt kvällen lättade äntligen vädret och jag kikade ut för att se om det fanns någon lämplig plats att slå upp tältet på. Precis nedanför stugan, i en liten vindskyddad sänka, fanns den ultimata platsen.
Dag 2, 18 juli 2022 – ca 23 km
Blött, lerigt och vad överallt andra vandringsdagen runt Sylarna
Den andra dagen verkade bjuda på lite bättre väder än gårdagen. Runt nio-tiden hade jag plockat ner tältet, sagt hej då till det yngre paret som också stannade här i Ekorrpasset i natt, och var på väg vidare västerut, till Nedalshytta och Norge som första anhalt.
Det visade sig bli en riktigt lerig historia. Jag har nog aldrig gått längs en lerigare stig och över en massa småvad konstant, utan att det varit spångat i alla fall på de mest strategiska ställena. Jag inser att det kan låta dumt att klaga på när man är ute i naturen men spångar på rätt ställen är ändå rätt bra och brukar förekomma på nästan alla slags leder jag varit på.
Nåja. Nu fick jag verkligen testa på om det var en bra idé att gå med trailskor i fjällen.
Det var det.
För trots att jag, när jag började tröttna på ännu en lera- och vattensjuk bit stig, ifrågasatte vad sjutton jag höll på med svalkade det kalla vattnet fötterna och gjorde att de inte behövde vara svettiga och instängda som de hade varit i ett par kängor. Och eftersom jag var i konstant rörelse höll fötterna sig varma. Något skoskav eller blåsor var det heller inte tal om.
Och solen tittade faktiskt fram lite också, som för att berätta att ”det här är varför du vandrar”.
Gränsmarkeringen till Norge var lätt att se.
Småvaden fortsatte även nere i fjällskogen. T-markeringen på stenen står för norska turistföreningen och är Norges sätt att markera stigar, medan vi ju använder prickar i orange på stenar eller ringar runt träd.
Nu var jag nästan framme vid dagens första delmål: Nedalshytta, vilket är en norsk motsvarighet till våra fjällhotell. Här fanns dock ingen liten raststuga jag kunde nyttja utan precis som vilken större anläggning som helst var tanken att man betalade för mat i en restaurang.
Snabblunch vid Nedalshytta innan fortsatt färd
Jag frågade personalen snällt och fick lov att söka skydd under ett utstickande tak från regnet som öste ner och kunde luncha medan jag övervägde om jag helt enkelt skulle ta in för natten och stanna. Men det var tidigt på eftermiddagen och jag visste att jag skulle bli rastlös snart så jag tog mitt förnuft till fånga och packade mig vidare.
En ripa dök upp framför mig längs några sällsynta spångar. Hon ville lura bort mig från sina ungar som jag måste ha kommit för nära.
Eftersom spångar och broar varit så frånvarande sedan Ekorrpasset var det extra kul att kunna vandra längs denna fina stentrappa. Imponerande att man lyckats bygga den.
Nu efter Nedalshytta visste jag att jag hade fjället att se fram emot resten av dagen. Planen var att fortsätta ytterligare någon mil, passera ett större vad över Nordre Fiskåa och därefter slå läger på lämplig plats på fjället. Och så blev det.
Jag gick och gick med vidderna runtomkring.
Vandrar enkelt igenom vad med kläder och skor
Någonstans uppe på fjället, vid ännu ett vattendrag, blev jag ikappvandrad av en norrman som gick ”Norge på tvärs” vilket innebar att han gick Norge i syd-nordlig riktning med Nordkap som slutmål, om jag förstod honom rätt. En nätt distans på en sisådär 280 mil.
Vi funderade på om det gick att vada över hyfsat torrt. Men vi konstaterade att det inte verkade möjligt. Så han klev helt enkelt bara i. Med kängor på och allt.
Vid tidigare vad som nått mig upp till vaderna hade jag dragit upp byxorna innan jag gått över. Men här var vi båda klädda i regnbyxor och det verkade ju gå bra för honom så jag gjorde helt enkelt likadant. Knäppte upp ryggsäcken så att den skulle gå att ta av om jag ramlade men stavarna hjälpte mig att hålla balansen så det var aldrig någon fara.
Det var förvånansvärt smidigt, inte minst eftersom jag inte behövde stanna varken före eller efter, och stå i kylan och lyfta ner och lyfta upp ryggsäcken och fixa med kläder. Nu kunde jag bara gå på, vilket gjorde att värmeförlusten blev minimal.
Så när jag kom fram till det stora vadet lite senare kändes det hur enkelt som helst.
Slår läger lite på sniskan
Norrmannen gick vidare med ett rejält schwung i stegen men han skulle också hela vägen bort till Storerikvollen, nästa fjällhotell, 24 kilometer från Nedalshytta. Jag hade nu gått någonstans runt 22 kilometer sedan Ekorrpasset och kunde istället börja spana efter nattläger.
Jag gick en bit till innan jag ansåg att den här utsikten dög alldeles utmärkt.
Tältet restes. Lite lutning blev det men ärligt talat så var jag så pass trött att jag inte orkade bry mig. Det var viktigare att få i mig kvällsmat och sedan sova.
Dag 3, 19 juli – 18,9 km
Börjar med sovmorgon
Den tredje morgonen vaknade jag tidigt men efter en snabb morgontoalett bestämde jag att jag gott kunde ta lite sovmorgon. Jag somnade om och begav mig istället vidare först framåt nio-snåret.
Solen sken utan att gassa samtidigt som en lätt bris blåste bort mygg och småflyg.
Stigen tog mig mestadels i nordlig riktning, ända fram till ett vägskäl där jag svängde höger och försiktigt österut.
Rösen markerade stundtals stigen. Ibland kompletterade med det norska T:et.
Tillbakablick över sjön Esandsjön/Nesjön som jag haft vänster och västerom sedan Nedalshytta i dess södra ände sedan dagen innan.
Ögongodis.
När jag åter var över på den svenska sidan visste jag att jag bara hade drygt 1,5 kilometer kvar till raststugan vid Endalen. Där planerade jag att äta lunch.
Raststugan vid Endalen var, precis som vid Gamla Sylen och Ekorrpasset, fräsch och fin. Här bestämde sig dessutom solen för att både skina och värma på så jag stannade extra länge och bara njöt.
Utsikten ifrån trappen vid raststugan, rakt söderut. Jag är osäker på om det är Sylarna man ser eller om det är några berg närmare.
Här vid raststugan finns en stormklocka. Klockan skänktes från Norge 1929 som tack för att svenskarna hjälpt vilsekomna norrmän i en snöstorm. Tydligen ska klockan klämta när det blåser riktigt illa och är man vilse och ute i ruggväder kan jag kan tänka mig att man går mot ljudet. Smart.
Njutbar vandring till Blåhammarens fjällstation
Vädret fortsatte att visa sig från sin bästa sida när jag fortsatte emot Blåhammaren. Från Endalen hade jag en lätt men konstant stigning uppåt att se fram emot. Temperaturen hade också plussat på och var nu runt 18 grader.
Nya stolpar väntade på att byta plats med äldre.
Renarna kom allt närmre. Här svalkade sig en hel flock på en snölega. Som vandrare ska man hålla sig på avstånd från renarna men ju närmare Blåhammaren jag kom desto tydligare blev det att renarna var väldigt vana vid människor.
Framåt halv sex-tiden anlände jag till Blåhammarens fjällstation. Egentligen hade jag tänkt fortsätta ett par kilometer till men det var så vackert här; rymligt och friskt, att jag valde att stanna.
Jag såg dock till att placera tältet en liten bit bort, på en höjd. Renarna gick lugnt runt bland mitt och andras tält och betade.
Placeringen av tältet gav mig en bra utsikt över alla som anlände till fjällstationen under kvällen.
Jag kände mig lite som en smygtittare men det var riktigt mysigt att sitta där i tältet, äta kvällsmat, spana på folk och bara njuta.
Dag 4, 20 juli 2022 – 12,4 km
Startar tidigt för att hinna vidare
Den här sista vandringsdagen ville jag starta tidigt, mest kanske för att jag längtade efter en dusch på ett hotell jag föregående dag bokat in mig på i Östersund. Därför var klockan bara strax efter sju när jag lämnade Blåhammaren.
Under natten friskade vinden i igen, och regnet låg åter i luften. Men nu hade jag bara drygt 12 kilometer kvar så jag var inte så brydd. Och fint var det oavsett.
Ungefär halvvägs stannade jag för en tidig lunch – klockan vara bara runt nio – i raststugan vid Ulvåtjärn. Den låg otroligt vackert placerat i ett minst lika vackert landskap. Ser du raststugan i mitten, en bit upp?
Dessutom bjöd raststugans närområde på det fiffigaste vadet jag sett hittills. Ett slags ”stenstockar” hade placerats i vattnet för att underlätta överfarten även om man ändå fick lov att doppa fötterna till slut. Men det var just inget dramatiskt alls längre.
Därefter gick jag mestadels bara på eftersom jag hade en tid att passa.
Med några kilometer kvar syntes slutmålet tydligt.
Väl hela vägen framme vid Storulvåns fjällhotell lånade jag en toalett där jag tvättade av mig hjälpligt och bytte om innan jag hoppade in i bilen, lämnade en ledig p-plats till en annan lycklig vandrare, stannade vid Lundhags fabriksbutik i Järpen och checkade så småningom in på hotellet och fick mig en välbehövlig dusch.
Tankar om min vandring runt Sylarna
Trots att jag vid det här laget har vandrat i flera år, i norr och söder, ledat och ibland även oledat, vår, sommar och höst samt upp till som mest i tre veckor i streck, var det här min tuffaste vandring hittills.
Vädret den där första dagen, i kombination med distansen och höjdmetrarna, var utmanande men jag är också glad att jag aldrig bangade. Jag visste att jag hade planerat en rätt tuff tur men jag har lätt att mesa i planeringen och sen inse att jag kan mer så nu ville jag utgå ifrån det.
En sak jag är tacksam över är att lära mig det där sättet att vada, att bara kliva rakt över med skorna på. Det funkar säkert inte för alla men för mig och min utrustning var det ypperligt.
Jag är dessutom glad över att jag, trots allt, fick testa att fjällvandra i trailskor under helt klart ansträngande förhållanden. Och att det funkade så bra. Jag har bittert fått lära mig att jag har sjukt lätt att få blåsor och skav, till och med i kängor jag gått med miltals i flera år, samtidigt som fötterna lider av att vara instängda och lätt får kliande ”svetteksem” av det. Inga sådana problem uppenbarade sig nu, över huvud taget.
En sista bonus från det här äventyret var också att det testade min utrustning, vilken klarade det galant. Jag kunde hålla värmen såväl dag som natt, allt som behövde det höll sig torrt och jag hade mat och vatten så det räckte. Allt i 40 liter som satt bekvämt på ryggen.
Sommaren 2022 gjorde jag en roadtrip genom Sverige för att vandra och besöka platser, städer och mysiga platser från norr till söder. Jag sov hos vänner eller familj längs vägen, annars i tält men även ett par nätter på hotell. Du hittar alla årets blogginlägg under taggen sommaräventyr 2022.
Vill du inspireras ännu mer gjorde jag även en roadtrip 2021.
Inspirerande skrivet och fina bilder! Vilken härlig tur du verkar ha haft.
Hej! Tack! Mellan regn, blåst och kyla var det en av mina bästa turer någonsin 🙂
Trevlig läsning och fina bilder! Jag har inte helt vågat mig över till trailskor på fjälltur, med det kanske är dags. Ha det fint! /Göran
Tack! Alltid kul att inspirera 🙂
Vissa älskar sina kängor och en del går tydligen helst i gummistövlar(!). Det viktigaste är vad som funkar för dig.