Med en längtan till Öland och gott om energi i kroppen körde jag ner till solens och vindarnas ö för att låta båda delarna få sitt lystmäte. Det slutade med en löptur på 26 kilometer på Öland, längs en blåsig västkust.
Min semester hade rivstartat med en fjällvandring i Härjedalen/Jämtland, följt av några roliga och träningsintensiva dagar i Umeå.
Åter hemma i Norrköping hade jag fortfarande en hel del spring i benen. Kombinerat med en längtan tillbaka till Öland var det lätt att välja nästa utflykt.
Alltså packade jag om bilen för sydligare temperaturer, såg till att vätskevästen var med och körde mer eller mindre raka vägen till parkeringen vid Karlevistenen på västra kusten. Därifrån startade jag sedan en löptur som skulle ta mig till Mörbylånga och tillbaka.
Springer en löptur på 26 kilometer på Öland
Strax över 26 kilometer blev det totalt. Vid start visste jag inte exakt hur långt jag skulle orka men jag tänkte mig någonstans uppåt 25–30 kilometer i alla fall, och det blev det ju.
Även om jag sällan springer den här typen av distanser har jag tagit 27 kilometer vid ett par tillfällen. Skillnaden då från nu är att de gångerna har gått igenom fjäll eller skog med mer terräng, med ett betydligt lägre tempo till följd och där jag dessutom tillåtit mig att pausa närhelst jag känt för det.
Nu hade jag bara platt och oftast lättsprunget underlag att ta mig fram över. Kombinerat med att jag kände mig i fin form ville jag utmana mig lite extra.
Platt mark men varierat ändå
Strax efter lunch satte jag fart. Solen sken och vädret gick inte att klaga på.
Jag passerade snart igenom en fin rastplats vid Karlevi Mon och tänkte direkt att det var ett utmärkt ställe att slå upp ett tält på.
En liten bit söderut kom jag fram till ett naturreservat som finns i anslutning till Beijershamn. Där fick jag en fin utsikt tillbaka över Ölandsbron. Den är maffig.
Här traskade också kossorna runt fritt. När de inte låg och chillade i solen, som nu.
Trots att det var platt mark var det ändå varierande omgivningar med allt ifrån skog, kust och kossor, till sandmark längs med ängar och kitesurfare ute bland vågorna.
Det blåste en hel del den här dagen så surfarna där ute hade antagligen jätteroligt.
Vid Mörbylångas hamn hade jag kommit 13 kilometer och halvvägs. Här satte jag mig ner på en bänk en stund och fyllde på med en chokladbit innan jag vände tillbaka.
Benen stumnar och behöver slås på för liv
Hittills kändes det bra i kroppen men när jag hade kommit drygt två mil började det bli tungt och med fem kilometer kvar hade jag ingen kraft kvar i benen alls. Jag orkade egentligen inte springa men det var ännu värre att gå. Allra helst ville jag bara sätta mig ner men jag visste att om jag gjorde det skulle jag inte komma upp igen.
Så jag stretade på. Aldrig förut hade jag känt mig så kraftlös i benen, någonsin. Då och då slog jag på låren på ovansidan för att försöka få in lite liv i dem.
Springer in i mål
Det fanns definitivt inte kraft för någon spurt på slutet, men jag pallade i alla fall att springa den sista biten. Sen kollapsade jag, satte mig i det torra stickiga gräset. Registrerade hur smutsig jag var om byxor och ben. Samtidigt så vansinnigt nöjd med turen.
Tre timmar och fyrtio minuter tog det. Det här gör jag gärna om, och då såklart helst ännu bättre!