Ågelsjön ligger bara en dryg kvart bort med bil. Jag har framför allt sprungit runt sjön förut men då alltid på barmark under sommar och höst. Idag var det dags att istället vandra runt Ågelsjön i snö.
Söndag morgon. Jag vaknade före soluppgången. Tittade ut i det rådande mörkret och konstaterade att det var uppehållsväder och runt nollan även idag. Med gårdagens fina vandring runt Nävsjön i färskt minne bestämde jag mig snabbt för att bege mig till mer närliggande Ågelsjön direkt efter frukost.
När jag kom fram klockan nio på morgonen kunde jag välja fritt var jag skulle ställa bilen på den generösa parkeringen vid Ågelsjön. Valet föll på ”så nära som möjligt”.
Fint direkt från start vid vandring runt Ågelsjön i snö
Sedan satte jag fart. Knäppte igång aktivitetsklockan, tittade på skylten som aviserade att ”Ågelsjön runt 10 km” startade här, en felaktigt angiven distans den här gången också.
Det var i somras som jag upptäckte att Ågelsjön är fantastiskt rolig att springa runt men ingen av de gångerna (och inte idag heller) har jag lyckats mäta upp en runda längre än cirka nio kilometer. Om rätt angivna avstånd är viktiga för dig kan det vara kul att veta.
Som vanligt började jag färden moturs, för att passera de mest utmanande partierna först. Men innan allt det hann börja dök den här vackra vyn upp.
Här skulle jag tro att en hund fått tillåtelse av sin ägare att vandra fritt en sträcka.
Trätrappa underlättar (kanske) brant stigning
Efter någon dryg kilometer börjar det parti av rundsligan som är det mest utmanande. En stenig backe inleder även om stenarna just idag inte syntes superbra under snön.
Efter ”stenbacken” kommer man fram till en relativt nybyggd trätrappa. Tidigare fick man helt enkelt liksom klättra upp eller ner med hjälp av ett rep. Men sedan något eller kanske ett par år finns denna konstruktion med minst sagt ojämnt och fundersamt utplacerade trappsteg i en smal passage mellan två bergssidor.
Tanken är god men jag är inte helt säker på att trappan i sitt nuvarande utförande gör att den branta sprickan är särskilt mycket enklare att parera än tidigare. Men nu är ändå trappan där och det är bara att gå på.
Dagen till ära var flera av trappstegen täckta av is. Med fokus på balans och försiktighet nådde jag toppen utan missöden.
Stigen fortsätter att stiga ytterligare en bit, tills du kommer fram till en av mina favoritavsnitt av leden: denna magiska utsikt över sjön.
Det är lätt hänt att glömma bort att titta åt andra håll än framåt. Att titta uppåt ibland kan också ge fina perspektiv, om än kanske inte lika storslagna.
Snötäckt grusväg gör vandring runt Ågelsjön extra utmanande
När jag väl kommit upp på den högsta punkten var det dags att ta sig an det allra värsta: att ta sig ner igen på andra sida. Visst, ner kommer man alltid, men frågan är om det är med eller utan blåmärken? I kombination med snö, som delvis dolde glashala rötter, blev den en balansakt att hålla sig på fötterna. Jag lyckades nästan hela tiden. Bara ett litet, mjukt fall på rumpan men i övrigt tog jag mig ner i ett stycke.
Efter drygt tre kilometer är det mesta av den kuperade terrängen passerad och en grusväg tar vid. Det brukar innebära enklare framfart och betydligt högre tempo. Det vill säga när vägen inte är täckt av en decimeter snö… Jag var tack och lov inte först utan kunde dra nytta av andras fotspår.
Ytterligare två kilometer senare har man kommit över till andra sidan av sjön och här var vägen plogad och fin. Visserligen också rejält hal på sina ställen men det gick att parera.
Mulenhet ersätter molnighet längs färden
Vädret hade fortsatt hålla sig nederbördsfritt så här långt under min vandring runt Ågelsjön i snön men här på andra sidan började jag notera skiftningar på himlen.
Den molnighet som inledde vandringen övergick succesivt i ökad mulenhet istället.
Efter ett tag såg det ut som att molnen hade sänkt sig lågt, lågt ner och täckte trädtopparna. Mer sant var kanske att det var lätt men tät nederbörd i form av små snökorn jag såg. När jag var nästan tillbaka föll i alla fall just sådan snö.
Nästan åter vid startpunkten såg jag denna fina julpyntade gran huka sig under snön. Jag kunde inte låta bli att ta en bild.
Bara 200 – 300 meter senare var jag tillbaka till bilen och kunde susa hemåt igen.
Vandringen runt Ågelsjön i snö blev lite kämpigare än jag kanske tänkt mig men var fullt genomförbar. Jag lockas inte lika mycket av att göra det igen som att springa runt sjön senare i vår men jag är absolut nöjd med dagens utflykt.