Ibland är det inte långt till riktigt bra naturupplevelser. Med sällskap av hunden Juni gjorde jag ett besök till en skogsfavorit.
Jag fick mersmak från besöket jag gjorde i Jursla gammelskog för ett par veckor sedan. Då gick vandringen utan omvägar upp till utsiktspunkten vid Torsborgen och sen direkt tillbaka igen.
Nu tog jag hela varvet, vilket blir en slinga på drygt fyra kilometer i fina skogen, plus mindre roliga men nödvändiga transportsträckan till och från bussen.
Vädret lovade upplösande av molnen och disigheten i utbyte mot en strålande sol. Det hände, men först när jag kommit runt hela vägen.
Det gjorde ingenting, det var ändå en behaglig temperatur och fin fuktighet i skogen som gjorde färgerna lite mer mättade och mysiga.
Taniga tallar står bredvid de som är lite kraftigare. Men inga rejäla biffar i sikte, här i alla fall.
Den vita laven är så fin emot de andra färgerna i skogen.
Nästan alltid när jag går förbi vitlav på det här viset tänker jag: ”tänk om jag kunde slå upp tältet där”.
Sen tänker jag att det är en dum idé eftersom det inte går att fästa tältet ändå eftersom laven växer ovanpå berggrunden. Och även om jag kan fästa tältpinnarna genom att lägga tunga stenar ovanpå är det ändå dumt att tälta på laven eftersom den skulle bli så förstörd.
Så jag låter bli.
Stigen skiftar hela tiden karaktär mellan mjukt och tallbetäckt till rotigt till stenigt. Det är en del av tjusningen.
Normalläget när hon är med. Hon först, jag sen. Det passar mig bra, då vet jag var hon är hela tiden.
Jag ser nog lite småtokig ut. Men det är okej, i skogen är det inte meningen att man ska vara perfekt heller. Där får man bara vara.
Det var en gång en väldigt stor Karl-Johan.