Fjällsjöar

Fyra dagar i Jämtlandsfjällen

Redan förra året fjällvandrade jag och min syster i Jämtlandsfjällen, då vi testade på tältning ”på riktigt” för första gången. Eftersom det gick bra då så avancerade vi i år och skulle tälta i fyra nätter, vandra fem dagar. Tanken var att gå motsols från Kläppen, via Vålåstugorna, Gåsenstugorna, Sylarnas fjällstation och slutligen Helags fjällstation innan vi tog sista biten hem.

Så blev det inte riktigt.


Dag 1:  snårig skog och inget vad

Måndagen började med att planera och packa vår mat. Sabina kom fram till vår gemensamma samlingsplats i Mittådalen sent på söndagskvällen och då var det helt enkelt inte läge att göra det sista fixet då. Bättre att sova.

Alltså blev det en sen start första dagen, inte förrän framåt tolvsnåret satt vandringsryggsäckarna på plats och de första stegen var tagna.

Vi började vid Kläppens parkering och gick norrut genom Ljungdalen, följandes Ljungan. Det var ett evigt traskande genom fjällskogen, längs en stig som var svår att hitta och stundtals följde vi den inte alls.

Ovana vandrare som vi trots allt är trodde vi att vi skulle kunna komma över Ljungan lite senare, eftersom stigen enligt kartan gick över jokken en bit norrut. Men när vi efter några timmar i mulet och blåsigt väder kom fram till det tilltänkta vadstället kunde vi konstatera att det inte fanns en chans i världen att komma över.

Konstigt, tyckte vi, eftersom stigmarkeringen ju gick över där. Tills vi läste kartans symbolbeskrivning lite noggrannare. Leden var markerad som ”svårorienterad”. Vilket stämde väl med det vi redan upplevt. När vi slog samman den visdomen med erfarenheten från förra året – där vi behövde vada över en jokk till och med när vi följde en stig som var ”markerad sommarled” och betydligt enklare att följa – slog i fast att vi helt enkelt inte skulle komma över. På vintern går det säkert smidigt att gå eller köra över den delen av jokken, men inte på sommaren när vattnet dånar fram.

När vi väl konstaterat hur verkligheten såg ut tog vi en ny titt på kartan och beslutade oss för att lämna den snåriga skogen och ta höjd istället. Vi skulle ändå upp på kalfjället lite senare, lika bra att ta sig dit redan nu. Så vi kollade höjdmetrarna på kartan, jämförde med syrrans GPS-klocka och började stigningen uppåt.

Det handlade inte om extremt många höjdmeter, kanske 60 eller så, och det var härligt att äntligen komma upp på fjället. Det är ju det jag har kommit för att vandra över! Ville jag vandra i skog har jag gott om det betydligt närmare här i Östergötland…

Uppe på kalfjället var vi nu ”off road” men med karta, kompass och GPS-klocka kände vi oss lugna och stakade helt enkelt ut en annan färdväg åt oss.

Under tiden hade det mulna vädret successivt övergått i återkommande regnskurar, mixat med hård vind var det regnkläder på som gällde där uppe på fjället.

Efter ett par timmar siktade vi vindskyddet på andra sidan Ljungan. Det var tänkt att vara vår halvtidsrast den första vandringsdagen. Men vi hade missbedömt hur lång tid det skulle ta att gå igenom dalskogen, och att leta efter en ickebefintlig överfart över Ljungan hade också sinkat oss, likväl som den kraftiga vinden när vi kom upp på kalfjället.

Alltså var vi lite senare och tröttare än planerat när vi närmade oss vindskyddet. I det läget var det inte särskilt kul att konstatera att det inte fanns en bro över. Visserligen finns ingen bromarkering på kartan så det var inte en jätteöverraskning. Men av den anledningen hade jag före avfärd försökt luska ut och läsa andras bloggar om hur man tagit sig över och ingen verkade ha haft några problem med det. Alltså borde de inte vara klurigare än ett enkelt vad, resonerade jag.

Ack så fel jag hade. Sabina och jag gjorde som sagt ett mindre vad förra sommaren. Pigga, varma och i soligt väder. Nu stod vi inför en betydligt bredare, mer ström och djupare jokk, i regn, kraftig blåst och tröttare än vi räknat med. Det var inte läge att testa på ett vad, helt enkelt.

Vi gick uppströms en bit för att se om det smalnade av någonstans, men Ljungan är lång och vi möttes snarare av mer vatten än mindre.

För att komma till Vålåstugorna behövde vi ta oss över men vi kom inte över. Och vinden slet i oss. Vi beslutade oss för att slå läger för natten istället och fundera på alternativ.

 

Bro

Start! Schysst och stabil bro över jokk som rinner från Kesusjön, vid Kläppen.

 

Utsikt mot Dunsjöfjället

Äntligen upp på kalfjället. Utsikt mot Dunsjöfjället, i början av första vandringsdagen från Kläppen mot Ljungans vindskydd.

 

Gles fjällskog.

Gles fjällskog.

 

Fika i fjällen

Pausvila. Regnskydden är på på ryggsäckarna eftersom vädret skiftade konstant mellan regn och uppehåll.

 

Tältplats

Tältplats första natten. Ganska fint ändå.

 


DAG 2: vinden bestämmer vägen

Vi hade tittat och tittat och tittat på kartan och fick ganska snabbt konstatera att vi nog måste ge upp idén på att komma till Vålåstugorna. En alternativ rutt som Sabina kom på var om vi gick strax söder om Ljungan, österut mot vindskyddet vid Hulke och sedan rakt söderut därifrån till Helags.

Vinden rev och slet i tältet hela natten, regnet piskade av och till men efter en väderfylld natt beslutade vi ändå att testa vägen mot Hulke. Som gick rakt österut, rakt emot vinden. En vind som fortfarande blåste enormt starkt. Vi kom inte många meter innan vi insåg att det var kört, vi skulle aldrig orka att gå emot den vinden i flera timmar. Dessutom var vi skeptiska till om vi skulle komma över vattnet vid Hulke; där finns inte heller en bromarkering på kartan och nu var vi rätt trötta på jokkar som inte gick att ta sig över.

Det blev till att vandra med vinden i sidan, mot Helags fjällstation. Vi skyddades från de värsta vindarna tack vare fjäll som låg i vägen men vinden var ändå stark och vi fick fokusera på att hålla balansen extra noga när vi gick över diverse spångar. Med våra ryggsäckar var vi stora vindfångare och kastvindar från sidan gjorde spångvandringarna vanskligare än vanligt.

Framme vid Helags – en välkomnande vy som vi kände igen från förra året – började det såklart spöregna när vi satte upp tältet. Fingrarna frös och humöret var inte riktigt på topp just då. Men tältet kom upp och följt av både dusch och bastu vände humöret snabbt uppåt igen.

I hallen till storstugan träffade vi även på en kvinna som kunde berätta om läget vid Ljungan och vindskyddet. Hon sade att det har funnits en bro men efter att vårfloden tog den för två, tre år sedan har man inte kommit på hur man ska bygga en som sitter permanent. Så man har låtit bli helt. ”Är vattnet lågt kan man vada över men är det högt vatten så kommer man inte över”, var vad kvinnan kunde berätta för oss.

Inne på fjällstationen funderade vi på hur vi kunde förlänga vandringen i alla fall lite grann, för vi ville inte gå snabbaste vägen – rakt österut och där vi gick förra året – tillbaka mot bilen vid Kläppen riktigt än.

Samtidigt ville magen ha sitt så efter att ha bett snällt fick vi köpa in oss på middagen som bjöds på Helags, den som vanligen behöver förbokas.

Mätta, varma och nöjda stakade vi ut en ny rutt att ta de kommande dagarna. Vi kröp in i tältet, ner i våra sovsäckar, drog buffarna över ögonen och sov.

 

Blåsigt

Det blåste rejält under måndagen och tisdagen. Sabina fick hålla i sin dunsovsäck hårt för att den inte skulle blåsa iväg. Vid Helags fick vi veta att det blåst upptill 15 meter per sekund. Det är rätt mycket, kan vi konstatera.

 

Fjällväder

Det är rätt tydligt att vädret var ostadigt.

 

Vad över jokk

Dags att vada över. Plankan var instabil men fyllde sin funktion.

 

Helags i sikte

Nu ser vi Helags fjällstation där framme i dalen. Efter stigningen upp på Jalkedsåajja var det en skön syn, och perfekt tillfälle för en liten paus.

 

Helags fjällstation

En härlig syn när man gått i starkt sidovind i en mil.

 

Tältplats

Det blåste rätt in i dalen där Helags fjällstation ligger men vi lyckades hitta en bra tältplats i lä och sov nog bättre än många andra den natten.

 

Helags glaciär

Helags glaciär är dolt i molnen.

 


DAG 3: Off-road är roligast

Onsdag morgon och dags att ge sig ut på tredje dagen av fjällvandring. Vi valde att gå söderut längs den välmarkerade leden i ungefär fem kilometer. Där korsas leden av en mindre led, men ändå markerad och relativt lätt att följa i den öppna fjällterrängen.

Strax innan lederna korsas korsar dock en jokk den större leden. Och nu var vi inte sugna på fler eventuella vad och brolösa vattendrag, så vi valde att avvika österut innan vi nått fram till den mindre leden. Vi behövde ändå ta oss över jokken igen lite senare. Onödigt att gå över och sedan tillbaka över igen, tyckte vi, om vi ändå kommer dit vi ska om vi går off-road en bit.

Den vandring som följde när vi kom in i dalen mellan norra och södra Gröndörrstöten, var den vackraste på hela turen. Alla som vill ha enkel men avskild vandring med underbara vyer ska verkligen passa på att gå där. Vi mötte bara en vandrande fiskare som varit borta till Sylarna med sina tre fågelhundar, tältat ett par nätter och nu var på väg tillbaka, och så såg vi en same på fyrhjulig en bit bort.

Vi slog nattläger mitt i dalen mellan gröndörrstötarna. Det var lite klurigt att hitta torrt och plant underlag att tälta på men efter lite letande så hittade vi en relativt plan och tillräckligt torr yta som precis räckte för tvåmannatältet.

Små smältvattenbäckar från snöhögen ovanför oss rann precis bredvid oss och porlade trivsamt. De utgjorde samtidigt den absolut närmsta tillgång till vatten vid läger som jag sovit på.

 

östra Helagsskaftet

Tredje vandringsdagen. Uppe på och på väg över östra Helagsskaftet, på väg söderut. Ser du kupoltältet? Man kan ana den starka vinden på hur tältet buktar inåt.

 

Fjällväder

Snö och lite hagel på det. Syns inte på bild, kanske, men kändes när man gick där…

 

Nysnö på Helags

Nysnö på Helags. Det är ju trots allt bara juli…

 

Fjällnatur

Det är det här fjällvandring handlar om – fantastiska vyer av vacker och skiftande natur, där människan är det lilla i det stora.

 

Predikstolen

Predikstolen skymtar där till vänster, men av Helagsglaciären syns desto mindre.

 

Fjällsjöar

Sjön Vitvattnet närmst kameran, bakom skymtar sedan Djupsjön.

 

Renar

Renarna var relativt sällsynta i år men lite här och där kunde vi stöta på dem.

 

Renvaktarstuga.

Renvaktarstuga.

 


DAG 4: Det lättar

Under onsdagen hade vädret börjat lugna ner sig. Vinden hade mojnat och regnskurarna blivit kortare och lättare. När vi vaknade på torsdagen för frukosten var det den första måltid vi kunde äta utanför tältet. Det var underbart att känna solen värma på de bara fötterna, medan vi åt morgongröten.

Dag fyra var också den sista vandringsdagen. Egentligen skulle det ju ha varit fem dagar men vädret och vår relativa ovana att fjällvandra gjorde att fyra dagar fick vara tillräckligt bra ändå.

Nu var målet att gå tillbaka till bilen vid Kläppen, och vi tänkte inte följa några leder för att ta oss dit. Eller okej, lite grann precis i början genom skogspartiet men sedan sneddade vi nordost och gick över tre toppar (en icke namngiven på kartan, sedan Stötliden och slutligen Torkilstöten).

På Torkilstötens norrsida tog vi en sista fika där vi bara njöt och reflekterade över de senaste dagarna. Från vår fikaplats kunde vi se parkeringen borta vid Kläppen och även dalen vi traskade i den första dagen.

En halvtimme eller så senare var vi framme vid bilen och rullade åter söderut. Trots allt mycket nöjda med våra vandringsdagar och sugna på mer.

 

Tältplats

Tredje nattens lägerplats, och helt klart den vackraste.

 

Hund

Lexie nosar i gräset på morgonen den fjärde dagen.

 

Solsken

Nu har vädret äntligen blivit bättre!

 

Vy över fjäll

Utsikt tillbaka mot Kröönte och Södra Gröndörrstöten, mellan vilka vi tältade den tredje natten.

 

Fjällvandrare

Jag och Lexie i fantastisk fjällmiljö.

 

Utsikt med kängor

Sista fikapausen innan vi är framme vid bilen, på en platå på norra sidan av Torkilstöten.

 

Grusväg söderut

Utsikt från Kläppen ner mot söder.

 

En reaktion på ”Fyra dagar i Jämtlandsfjällen

Kommentera