Danmark. Vårt grannland i sydväst som knyter an till resten av kontinenten. Jag har visserligen varit på dansk mark vid några tillfällen tidigare, men mer eller mindre bara på genomresa.
I somras var jag där för att vara där och uppleva landet självt. Och för att se en livs levande klumpfisk.
Röd och vit vajar den danska flaggan.
Under några dagar bodde jag och min sambo Erik i semesterkomplexet Fyrklit i en självhushållande hotellägenhet som vi delade med hans mamma och hennes man, precis utanför Hirtshals. Hirtshals är en liten ort på den nordvästra danska kusten, cirka 40 minuter från Skagen.
Fast resan började faktiskt redan i Göteborg, där vi tillbringade en solig eftermiddag och en natt innan vi tog färjan över till Fredrikshamn. I Göteborg besökte vi Feskekörka. Kyrkan imponerade inte mycket på mig, men jag är i å andra sidan rätt ointresserad av att gå och titta på döda fiskar på is. Däremot kunde vi slå oss ner vid ett klassiskt fik där jag åt min första Napoleonbakelse någonsin. Jösses vad god den var! Den förtjänar verkligen sin status som klassiker.
Nåväl. Dags att lämna det svenska och ta sig an det danska. Framme i Hirtshals fick första måltiden på utländsk mark, likväl i en kuststad, nästan självklart bli på en restaurang som serverar fisk.
Jag smaskade glatt i mig friterade filéer, sambon å sin sida chockades av den enorma helstekta rödspätta han serverades. Efter tre munsbitar var han dessutom mätt men så mycket fin mat kan inte gå till spillo så det fick bli doggy bag och middag (till mig) någon dag senare.
Vid tresnåret kunde vi så checka in. Hela hotellområdet var enormt och både min och Eriks åsikt är att det hela till sitt utseende har mer likheter med ett fängelse än med familjevänligt semesterboende.
Tydligen har man dock ritat komplexet att passa in i den historiska bilden av området; där var nämligen sista utposten mot havet och tyskarna under kriget. I området finns fortfarande gott om gångar och bunkrar kvar där danska militärer försvarade landet.
Så på sitt sätt var arkitekturen passande.
Fyren i Hirtshals, bara fem minuters promenad från hotellet. På vägen passerar man en mängd bunkrar. Krigsminnen begravda i strandgräset – men varken gömda eller glömda.
Minnen från kriget finns lite överallt längs kusten. Här på stranden vid norra Skagen.
Hela vistelsen i Danmark präglades av stark vind. Stranden precis nedanför hotellområdet var obevakad så det gick att bada på egen risk i de starka vågorna. Jag skulle dock inte rekommendera det för barn, och egentligen inte för någon annan heller. Men när kunde man senast bada i Atlanten? Eller havet, överhuvudtaget?
När jag ändå är inne på hav och bad kan jag nämna att vi besökte Lökken, en ort med en tio kilometer lång sandstrand en bit söderut. Där står vita små badhyttor i långa rader. Den stranden var dock bemannad och flaggade snart efter vår ankomst för farligt starka vågor så badgästerna lyste med sin frånvaro. Jag passade på att strosa i centrum istället.
Stranden är en dryg mil lång. Vinden rev och slet och jag valde att tillfälligt lämna mitt sällskap för att gå in till centrum av Lökken istället.
På vägen passerade jag ett antal vita badhytter. Här inne, gissar jag, kan de lycklig ägarna av en liten hytta, hänga under dagar när man behöver fly stranden en liten stund.
Badvaktstorn. När vågorna blir för starka hissas en flagga som syns på avstånd. När jag var tillbaka på stranden en dryg timme senare var en rödgul flagga hissad. Då ska man helst inte bada.
Relativt små och färgglada båtar är, tillfälligt åtminstone, tagna ur tjänst.
Snö som blåser över vägarna är jag van vid. Sand? Nej, det har jag nog inte upplevt förut.
Utsikt mot havet från Lökken.
Hus med halmtak ser man inte så ofta i Sverige men på sina håll finns det på hus i Danmark.
Utsikt över Lökken centrum från en höjd. Havet har jag i ryggen.
Mixad arkitektur.
Under vistelsen i Hirtshals passade Erik och jag på att besöka Oceanarium. Förutom den vanliga uppvisningen av nordiska fiskar och vattenlevande däggdjur skulle där nämligen finnas en klumpfisk.
Klumpfisken har fascinerat mig sedan första gången jag fick kännedom om dess existens för många år sedan. Mest för att den är så stor, ser så knasig och avhuggen ut, rör sig så långsamt, tycks simma med en konstant öppen mun som inte går att stänga – och fortfarande finns kvar livs levande i våra hav.
Jag ser fisken lite som ”djuret som evolutionen glömde”.
Klumpfisk, ett havets mysterium. De kan tydligen bli uppåt fyra meter långa. Den här stäckte sig nog till dryga 1,5 meter.
Sjöhäst. Ett rätt mysko djur egentligen, det också. Hur pallar de egentligen att överleva?
Skeppsvrak. Observera hajen som simmar i förgrunden.
Att bo bara 40 minuter från Skagen innebar förstås också att vi var tvungna att köra dit och besöka den absoluta spetsen av Danmark: Grenen. Grenen är den sista, sista strängen av strand som slutar där haven Kattegatt och Skagerrak möts.
Vi körde ut redan på morgonen och kunde besöka Grenen utan större hets och stress från andra turister. Den förhållandevis lilla folksamlingen ute på Grenen var inte fler än att åtminstone en säl tyckte att hen kunde sola och chilla på stranden en stund.
Efter besöket till den absoluta spetsen av Danmark passade jag på att strosa lite i Skagen också, och kolla in arkitekturen. Det är alltid lika spännande.
På väg ut mot den yttersta spetsen av Danmark.
Än så länge var det inte så fullt av turister på stranden. Klockan hade ändå passerat nio men i Danmark, upptäckte vi, vaknar man gärna senare om man är ledig.
Här står jag mitt på Grenen. Närmare två hav är svårt att komma; Skagerrak till vänster och Kattegatt till höger.
Solar på stranden.
Skagen fyr. Vacker.
Jag såg det här huset från en sidogata och kunde inte låta bli att gå fram och ta en bild. Det ser så underbart mysigt ut.
Det är gult. Det är spetsigt. Det har tak som slutar direkt vid ytterfasaden. Det är tveklöst ett hus i Danmark.
Jag har ingen aning om ifall det finns en djupare betydelse eller historia bakom huset, eller vad Bakkebo ens betyder. Charmigt är det oavsett.
Bortsett från de skrämmande intryck jag fått från Danmark via nyhetsrapporteringarna, som att det skulle vara ett främlingsfientligt land, har jag gillat det jag sett av landskap och stadsmiljö när jag varit på genomresa tidigare. Den känslan har bara förstärkts under den här vistelsen.
Jag kommer gärna tillbaka och upptäcker mer av landet.
Förhoppningsvis upptäcker jag också att nyhetsrapporteringen är starkt överdriven och att danskarna mest av allt är ett trevligt och välkomnande folk. Precis som människor är mest.
Schysst skyltning mitt i Fredrikshamn. Tycks villiga att inkludera det mesta. Även människor, hoppas jag.