Första ensamma övernattningen utomhus

Redan tidigt i våras började det pratas om en svensexa till min sambos kompis, som delvis skulle äga rum i vår lägenhet. Förfesten skulle ta plats hos oss, och så skulle ett par killar ur grabbgänget sova över. När den aktuella lördagen i augusti närmade sig funderade jag allt mer på vart jag skulle ta vägen under tiden.

Jag försäkrades att jag fick vara kvar om jag ville, såklart, men det var fler saker som lockade mig att söka mig till skogs istället.

Förutom det självklara; att det finns en annan sinnesro att hämta i skogen och en friskhet i luften, så hade jag några andra anledningar som gjorde att jag föredrog att dra iväg på egen hand.

En var att jag precis hade köpt en nya ryggsäck, Osprey Tempest 40 liter och perfekt för kortare turer, som jag ville testa. En annan att jag aldrig sovit ensam ute i naturen förut och ville testa det . Slutligen hade jag en generell lust att göra en minivandring här nere i södra Sverige på det vis som annars mest sker uppe i fjällen.

 

Premiärtur för min nya ryggsäck från Osprey: Tempest 40.

 

Efter att ha letat tips på nätet, kollat kartor och läst på om vandringsmöjligheter valde jag till slut ut att gå delar av två sträckningar av Sörmlandsleden. Leden var ny för mig men efter att grottat ner mig en del i dess historia har jag lärt mig att det är den första låglandsleden i Sverige, inspirerad av de fina markerade leder som finns i norr. Leden är generellt sett mycket väl underhållen och med vindskydd strategiskt och vackert utplacerade på lagom avstånd.

Eftersom jag saknar bil behövde jag förlita mig på kollektivtrafiken. Det begränsade mitt urval men till slut hade jag valt ut att gå delar av etapp 33, följt av delar av etapp 32 och slutligen ansluta till södra delen av Nunnebanan.

Vindskyddet jag siktade emot fanns ett par kilometer in på etapp 32, så första dagen var min plan att gå från hållplatsen Skräddartorp, längs etapp 33, vidare in på etapp 32 och cirka två kilometer fram till vindskyddet som skulle finnas vid Lövsjön.

 

Här börjar vandringen, någonstans längs Strandvägen.

 

Dags att ta de första stegen in på Sörmlandsleden.

 

Lingonen är mogna och bidrar med vackra färgklickar.

 

Första sträckan gick utan problem med härlig och varierad natur. Vattenkällan som fanns längs etappen fick sig ett besök av mig och jag kan intyga att det smakade fräscht och gott.

 

Gott om ormbunkar uppför backen.

 

Två blå pilar visar vägen mot drickbart vatten.

 

Det var kul att se att källan inte hade sinat. Det kröp och krälade om diverse smådjur, men vattnet smakade kallt och friskt.

 

Ledmarkering på sten. Som i fjällen.

 

Jag hade ju läst mig till att underhållet av lederna och tillhörande attribut skulle vara väl underhållet men jag blev ändå överraskad när jag kom fram till vindskyddet. Det var väl tilltaget, och jag som är rätt kort kunde gå raklång i det en bit in. Det var placerat jättefint med utsikt mot Lövsjön, med ett bord med bänk framför sig. Det fanns till och med ett utedass (med toapapper!) en liten bit in i skogen. Jag som börjat vänja mig vid de mer primitiva toabesök som är av nöden när man fjällvandrar, såg detta som en lyx.

Vindskyddet blev mitt att förfoga över från ankomsten vid sju på kvällen och fram till morgonen. Jag måste erkänna att det var lite pirrigt att sova ensam ute så där, men jag vägrade att låta några onda tankar krypa sig på. Man lär ju vara bra mycket säkrare mot nästan allt ute i skogen än inne i stan så jag höll fast vid den tanken, stoppade in öronpropparna och blundade.

 

Framme vid vindskyddet och på god väg att göra det till mitt temporära hem.

 

Precis utanför fanns en bänk med bord. Perfekt.

 

Här satt jag och blickade ut över sjön när jag åt min medhavda kvällsmat.

 

Kvällen och natten var ljum och vindstilla. Det som lät mest var när fisken hoppade i vattnet eller när en kotte trillade ner på taket av vindskyddet. Ibland gick ett sus genom vassen men annars var det bara jag och naturen. Oerhört härligt.

 

Solen börjar gå ner över Lövsjön.

 

Jag vaknade fler gånger under natten, mest av ovana skulle jag tro, men kunde somna om varje gång. Nästa dag var vädret mer ostadigt och blött än dagen innan och när jag brutit läger och började vandra var det med regnkläder på.

Efter en bit längs etapp 32 kom jag fram till en naturreservatsled som såg betydligt mer lockande ut än den grusväg jag just då gick på. Jag skulle ändå åt det hållet och valde att svänga av där, för att sedan fortsätta längs Nunnebanan. Jag har gått längs Nunnebanan förut, men missbedömde hur lång sista delen var och insåg till slut att jag behövde springa för att hinna med bussen och inte behöva vänta en timme på nästa.

 

Jag vek av från den grusväg som var etapp 32 och genade genom ett reservat istället, där stigen gick igenom skogen.

 

Kommen ut från skogen.

 

Nunnebanan går delvis på bred grusväg, vilket inte är så roligt. Lite då och då får man dock möjlighet att gå i lite mer ”vild” terräng.

 

Ljung i full blom.

 

Jag hann på minuten och kom fram precis när bussen svängde runt hörnet. Nästan en timme senare hade jag kommit in till Norrköping och var hemma i lägenheten igen. Då var svensexan över och bortstädad. Av de berättelser jag fick höra kunde jag konstatera att jag haft en betydligt lugnare och skönare natt i vindskyddet än vad min sambo hade haft med sina timmerstocks-snarkande nattgäster.

Kommentera