Blåstöten: 1/3
Planen jag och syster Sabina hade var att första dagen gå till och sätta upp ett base camp nedanför fjälltoppen Blåstöten. Andra dagen skulle vi ägna åt att gå till toppen samt ett par toppar runtom, och sista dagen helt enkelt gå en liten omväg tillbaka.
Första dagen innebar en lätt vandring på cirka fem kilometer fram till ett vad över Anån. Vi hade väl hoppats på att där skulle finnas en bro eller liknande för enkelt överfart men det saknades så det fick bli att ta av kängor och vika upp byxorna och vada över.
Väl över kom vi in i skogsterräng och följde en mindre stig uppåt. Efter någon kilometer hittade vi en lagom öppen yta vid rinnande vatten som vi valde till base camp. Här skulle vi bo de kommande två nätterna. Nu skulle här tältas och lagas mat i det fria!
Dags för avfärd första vandringsdagen. Sabina förbereder det sista med sin packning. Dimva tittar ivrigt på, redo att ge sig iväg.
På väg i strålande sol. Här är vi i början av Anådalen, som samen Jan Fjällgren äger. Han är även pappa till Jon Henrik Fjällgren, som gett jojken en plats i Melodifestivalen. När vi vandrade tillbaka ett par dagar senare kom Jan körande förbi oss på fyrhjuling och stannade en stund för att prata med oss – antar att han var nyfiken på vad det var för töser med stora ryggsäckar som vandrade runt på hans domän! Det verkade nämligen vanligare med dagsturer och lättare utrustning än det vi bar med oss på ryggen. Kul med visat intresse 🙂
Fjället i fjärran är det vi siktade emot: Roaldstöten och Blåstöten bakom. Fast det visste vi inte riktigt än, här njöt vi bara av utsikten.
Vårt base camp är uppställt. Det fina och vindstilla vädret innebar att myggen och knotten attackerade oss. Eller mest mig kanske, Sabina var inte särskilt berörd… Mjukt underlag hade vi definitivt!
Andra natten blev vi väckta mitt i natten av en hjord renar som betade precis runt tältduken. Varken syrran eller jag var beredda på att renarna skulle vara nere i skogsterräng och funderade först på både vildsvin och älg innan vi kikade ut och blev lugnade av att det bara var betande renar utanför.
Dimva vilar i gräset efter den första vandringsdagen. Denna 13 år gamla tös hade inga problem att hålla tempot när vi var på väg men vilade gärna när vi kommit fram.
Schysst utsikt över Anådalen när solen närmat sig horisonten. Helt mörkt blev det dock just aldrig.
Roaldsstöten. Det här var vår utsikt från base camp när vi tittade uppåt.