Vägvisare längs Bergslagsleden

14 mil längs Bergslagsleden – inlandets Höga kusten

Juni månads första dag var också starten för min vandring längs Bergslagsleden. Efter att ha knatat runt och lärt känna Sörmlandsleden rätt bra såg jag fram emot låglandsvandring i en annan del av landet.

Bergslagsleden sträcker sig totalt 28 mil, från norr till söder tvärs igenom Örebro län. Född och uppvuxen i Hallsberg, nästan i länets mitt, kändes det lite som att åka och upptäcka en ny hemmamiljö.

Som vanligt, eftersom jag inte har bil, behövde jag hitta ett sätt att ansluta till leden som funkade med kollektivtrafiken. 

Kopparberg visade sig vara en bra start, tåget går dit. Då har man bara cirka två kilometers promenad innan man kommer ut på leden på etapp 2. Från det var det sedan bara att sikta söderut, för att sedan bli hämtad av min far. 

Min vandring i korthet:

DagStartMålDistansEtapp
1Kopparberg tågstationKroktjärnen23 km 2-3
2KroktjärnenGarphyttedammen14 km3-4
3Garphyttedammen”Skogen”23 km 4-5
4”Skogen”Kvarndammen28 km 5-7
5KvarndammenGöljan30 km 7-9
6GöljanLeken23 km 9-11

Läs mer om Bergslagledens alla etapper här 

Dag 1: Kopparberg tågstation – Kroktjärnen, 23 km

För en gångs skull hade jag vägt in ryggsäcken fullpackad och klar, och blev lite förvånad när den vägde in på strax under 17 kilo, inräknat mat för en vecka. Jag tyckte den kändes lättare, men det kanske bara är positivt?

Vid klockan 11.30 hade jag ankommit Kopparberg och började traska mot leden som befann sig två kilometer bort. Jag hade ett konstant duggregn som under dagen växlade mellan rätt rejält regn ner till bara smådugg.

Vädret gav mig möjlighet att testa att vandra med poncho, vilket jag använde dels för eget skydd mot vätan men framförallt istället för ett regnskydd på ryggsäcken, som jag inte brytt mig om att köpa.

I rosa poncho på vandring

En fördel med att vandra med poncho är att det inte blir någon glipa vid ryggen, och att kameran kunde hänga kvar framme på axelremmen. Men det var knöligt att få på och definitivt inte en lösning att lita på om vädrets makter skulle vilja ta i mer.

Målet för dagen var satt till rastplatsen vid Rasbackstjärnen, drygt 19 kilometer bort.

Vandringen gick bra. Även om det var blött var det även ett bra tillfälle att testa utrustningen i regn – poncho, regnkläder och kängor – så jag var positiv. Dessutom möttes jag överallt av en nästan överjordiskt grön skog, tack vare vätan.

Grön skog i regn längs Bergslagsleden

Så otroligt grönt och vackert. 

Regnblöt skog längs Bergslagsleden

Många gånger kändes skogen närmast mytisk.

Den här helt fantastiska utsikten, av hur värmen stiger upp ur skogen som dimma, fick jag när jag gick trapporna högst upp i utkikstornet på Mackarsberg på etapp 3.  

Så här efteråt, om jag kollar på datan min Garminklocka samlade in, gick jag även flest höjdmeter den där första dagen, och jag hade verkligen en del helt fantastiska utsikter. Jag gjorde försiktiga jämförelser till Höga kusten med sina magnifika vyer, och vandringen jag gjorde där förra året.

Framåt 19-tiden på kvällen började jag känna mig redo att anlända till första nattlägret. Jag hade under en längre sträcka noterat färska skoavtryck i den våta stigen och misstänkte starkt att det borde finnas en eller två vandrare vid lägret när jag kom fram.

Inte trodde jag att det skulle vara hela tre barnfamiljer!

Både barn och vuxna var väldigt trevliga, men det var minst sagt fullt i lägret redan. Efter lite spanande på kartan konstaterade jag att jag kunde gå fyra kilometer till, till Kroktjärnen. Där hoppades jag kunna hitta en bra tältplats för bara mig själv.

Precis när tjärnen började ta slut hittade jag den perfekta ytan och slog mig ner för natten, nöjd med dagen.

Nattläger vid Kroktjärnern i Hilleberg Niak, längs Bergslagsleden

På en liten höjd vid en liten udde hittade jag en plan yta stor nog för ett litet tält. Jag kunde knappast få ett mysigare nattläger.

På väg mot tjärnen passerade jag genom det som visade sig heta Kindla naturreservat och det måste vara en av de vackraste skogar jag gått igenom. Har jag möjlighet senare i livet skulle jag absolut vilja återvända bara dit, och upptäcka mycket mer.

Dag 2: Kroktjärnen – Garphyttedammen, 14 km

Packar ihop nattlägret och tältet

En soligare morgon efter gårdagens konstanta regnande. Jag älskar hur solen skiner in igenom tältet.

Vy över skog

Hur kan man inte gilla en sån här utsikt? Särskilt med en björk i förgrunden.

Min plan hade varit att ta det lite lugnt de första dagarna: 19 kilometer första dagen och 18 nästa. Nu blev det ju inte riktigt så dag ett men under dag två kände jag mig inte alls lika pigg som dagen innan.

Jag var framme vid andra nattens planerade läger redan vid 15-tiden. Det är tidigt att slå läger och trots att jag kände mig trött ville jag gärna vidare.

Länge funderade jag på det, men hur jag än tittade på kartan verkade det enda alternativet på rimligt avstånd (som mest en dryg mil bort) innebära att jag sov på campinganläggningen Uskavigården; antingen i tält eller på vandrarhem och det var jag inte alls intresserad av. När jag vandrade Höga kusten förra året tältade jag en natt i Friluftsbyn och den typen av tältcamping är inget jag gör om frivilligt, inte när jag är ute på vandring.

Så jag valde trots allt att stanna kvar. Jag roade mig med att i mer detalj planera för kommande dagars etapper, se över tillgången på mat och snacks, samt läsa i medhavd bok.

Vandringsstavar - ett par bra kompisar

Mina vandringsstavar gjorde äventyret betydligt roligare och blev som ett slags extremt smala men starka och stöttande kompisar, alltid redo att hjälp till när den egna energin eller balansen tryter.

Garphyttedammen visade sig vara en liten fiskepöl, så ett par flugfiskare avlöste varandra under ett par timmar innan jag fick dammen och skogen för mig själv.

Lägerplats vid Garphyttedammen, Bergslagsleden

Tältet uppspänt och klart vid den lugna gölen.

Dag 3: Garphyttedammen – ”skogen”, 23 km

Kvällen innan hade en regn- och åskoväder utlovats men det höll sig borta under hela natten. Dock passade det på att segla in nu. Jag hade utan stress hunnit packa ihop mina penaler och fått ner tältet när åskan började mullra.

Medan jag satt och åt min frukost i det närliggande vindskyddet började regnet ösa ner. Så som det brukar vara med störtskurar var det snart över, redan innan jag, långsamätare som jag är, hade hunnit klart med frukosten.

Regnet öser ner

Det som började med några rejäla åskmuller följdes snart av tunga droppar som snart forsade ner från himlen.

Jag drog på mig mina regnbyxor för att skydda vandringsbyxorna från vätan av undervegetationen i skogen, och drog iväg.

Någonstans runt Garphyttan hade solen strålat så länge att det inte längre var möjligt att ha regnbyxor på sig, det var för varmt. Så av åkte dem, lägligt nog i samband med att jag kom ut på lite öppnare stigar och vägar.

Här passerade jag till exempel för första gången igenom en hage med kossor. De var dock mer intresserade av att ta det lugnt i skuggan än något annat.

Kossor myser under gran

Kossorna myser och trivs under en gran som ger skugga.

Grusväg längs Bergslagsleden

Mysig grusväg genom grönskande svenska lantbrukslandskap.

Vandringen fortsatte den dryga milen till Uskavigården som jag underlåtit att gå till dagen innan. Här gjorde jag en paus lagom till lunch och köpte lite gott i verksamhetens reception. Tyvärr fanns varken macka eller mat, men lite smågodis och en lite påse ostbågar satt också rätt gott kan jag meddela.

Efter en långpaus på 1,5 – 2 timmar gick jag vidare. Målet var inställt på Stora Gålsjön en mil bort. Nu kände jag mig rätt lugn i att jag skulle få ett nattläger för mig själv, utan vare sig barnfamiljer eller fiskare. Det var trots allt måndag och de flesta borde ju rimligtvis syssla med andra saker än vandring nu.

Så fel jag hade.

Visar vägen

Vägvisare. Bergslagsleden var välmarkerad och i och med att det sällan fanns andra korsande leder och stigar var det lätt att gå rätt.

Kvällen började smyga sig på och jag visste att vindskyddet och lägerplatsen borde vara precis runt hörnet. Med tanke på min önskan att finna lägret tomt var inte ett gigantiskt kupoltält – det måste ha tagit minst fyra person! – det jag ville upptäcka på en höjd snett framför mig. Än mindre ytterligera ett stort tunneltält. Och ett till tält. Och ett till. Och ännu fler, överallt!

När jag strax kom fram till vindskyddet var det förvisso inte en samling barnfamiljer som mötte mig men väl en hel skolklass med, gissningsvis, högstadieelever.

”Vi har klassdagar!” var det glada tillrop jag fick från någon ungdom i högen, när jag försiktigt undrade vad så många personer gjorde ute i skogen en måndag.

Lätt chockad konstaterade jag att det inte fanns en chans att jag ville stanna kvar där, men var skulle jag ta vägen? Nu fanns ingen Kroktjärn bara några kilometer bort, och vatten ville jag ändå ha tillgång till.

Först chansade jag på att göra en avstickare från leden till en närliggande tjärn för att se om det fanns möjligheter till vatten och tältplats där. Men jag insåg snabbt att vegetationen för var tät, det var inte troligt att jag skulle hitta varken ner till vattnet eller en lämplig yta för tältet.

Det slutade med att jag hämtade vatten och förberedde kvällsmålet vid en skogsbäck, omringad av mygg som nu börjat vakna till liv. Sedan slog jag läger på första bästa plana yta i skogen som jag kunde hitta. Med middagen uppvärmd och klar i min mattermos, och lite extra dricksvatten var det inga problem att klara natten. Jag fick bara ge mig iväg nästa morgon utan frukost i magen. Och så blev det.

Tältar i skogen

Inte en sjö eller bäck i närheten, inte på kvällen och definitivt inte här på morgonen. 

Dag 4: Skogen – Kvarndammen, 28 km

Jag var onekligen lite sur över att behöva vakna i skogen, utan tillgång till vatten. Men jag försökte hålla mig positiv och såg till att fylla på med nytt vatten vid nästkommande bäck. Hittills hade det varit gott om strömmande vattendrag längs leden så jag kände mig egentligen inte orolig att bli utan vatten, men jag längtade efter att kunna ta ett bad efter en hel dags vandring.

Så helt plötsligt, strax innan jag kom fram till Hammarby bygdegård där jag tänkt äta min sena frukost, dök en sån där magiskt fin skogsbäck upp. Jag tänkte inte ens efter, jag bara reagerade och tog helt enkelt rast där på den enkla bron över bäcken.

Enkel bro över bäck

Jag kokade upp vatten och hällde det i min mattermos tillsammans med en portion torkad mat.

Strax var jag klar med min paus, hade min frukost-lunch på tillagning i ryggsäcken, och gick den sista biten till bygdegården.

Medan jag ömsom åt, ömsom fixade med diverse vandringsrelaterade småärenden, lät jag alla mina sockor få torka i solen. Så småningom var jag redo att gå vidare.

Sockor på torkning i solnen

Vem känner igen sig? Så fort det finns möjlighet är det lika bra att försöka skölja igenom och torka sockorna. 

Helt plötsligt går man någonstans och har en sån där fin utsikt igen.

Efter en lång sträcka av skog kom jag fram till skidanläggningen Digerberget. Där hade jag planerat en paus och påfyllnad av vatten som skulle finnas i en kran längs en husvägg.

Vattnet fanns som utlovat. Vad som mer fanns var en äldre kvinna som jag kom i samspråk med. Det visade sig att både hon, jag och hennes son hade en hel del gemensamt när det kom till vårt intresse för vandring och fjäll. Även om det skett med lite olika förutsättningar utifrån våra olika generationer.

Så småningom var det dags att samla kraft att gå dagens sista sträcka. Jag hade nu gått cirka två mil men hade ändå åtta kilometer kvar. Med målbilden att i alla fall den här kvällen komma till en lägerplats som erbjöd badmöjlighet traskade jag vidare, vid gott mod.

Längs vägen verkar det som att jag gick igenom så väl Nya som Gamla Pershyttan, och även ”bara” Pershyttan. Oavsett exakt vilka av Pers hyttor det var, var vandringen väldigt trevlig.

En stund efter någon av alla Pershyttan fann jag mig vandra längs en oerhört charmig handgrävd kanal. Jag hade redan första dagen av vandringen fått Höga kusten-vibbar och den här vildvuxna kanalen, stundtals rejält stenig och ormbunkskantad, var inget som minskade den känslan.

Rotig stig, grönskande skog och vattendrag.  

Som en svensk djungel.

Nu var Kvarndammen inte långt borta men sista kilometern gick igenom ett uppvuxet kalhygge, en av de miljöer jag gillar minst – jag kallar det ”härjskog” och det är inget positivt. Där är vegetationen tät och stökig, utan sikt åt något håll och utan skydd för en eventuell gassande sol. Som jag hade.

Jag nästan flög fram, allt mer ivrig att komma fram till mitt bad, med svetten rinnande från alla håll och kanter.

Så när jag äntligen kom fram och snabbt konstaterade att det var så mycket gungfly att det inte fanns minsta tillstymmelse till badmöjlighet – kanske inte ens tillgång till färskvatten – blev jag lite smått förbannad.

Jag hade gått långt, det var varmt och mitt vatten var nästan slut. Jag började svära åt Bergslagsleden. Vilken jäkla skitled!

Inte en chans att jag kom åt vattnet därute, bortanför all gungfly.

Nåja, när den värsta besvikelsen – för det var vad det var – hade lagt sig började jag ändå se lösningarna. Det gick att snappa åt sig lite vatten så jag i alla fall kunde dricka, laga mat och tvätta av mig. Och jag var äntligen ensam vid lägret. Det fanns även upphuggen ved så jag kunde starta en brasa.

Den här natten orkade jag inte sätta upp tältet och myggen var inte så farliga, så jag valde att sova i vindskyddet. Till en falnande brasa kunde jag sedemera konstatera att även den här dagen slutade rätt så bra.

Det var rätt många halvbrunna, fuktiga vedklabbar i eldstaden men efter en viss kamp fick jag till en långlivad brasa som värmde, skrämde bort myggen och så småningom bara lämnade aska kvar.

Så mysigt med en natt i vindskydd!

Dag 5: Kvarndammen – Göljan, 30 km

Från början hade jag inte tänkt att den här dagen skulle bli så lång. Men när jag under turen kollade på kartan och planerade utifrån hur jag nu börjat lära känna leden, fick jag den bestämda känslan att det kunde vara värt att addera fem kilometer och gå ända till rastplatsen vid sjön Göljan.

Det jag inte visste var att jag valde att göra en av de mest kuperade och ansträngande delarna av leden, under en av de varmaste dagarna, till min absolut längsta dag. Det blev en kamp.

Men det började bra. På bara två timmar hade jag gått nio kilometer till Mogetorp där det fanns möjlighet att köpa sig en lagad måltid. Det ville jag inte missa! Efter det började det bli tufft.

Resterande dag bestod mest av stenar och rötter, och oändliga backar upp och backar ner. Med solen som obarmhärtigt gassade ovanifrån. Svetten rann, troligen litervis. Samtidigt som jag vägrade sakta ner på tempot.

Känslan av att Bergslagsleden är som ett Höga kusten i miniformat förtogs knappast när jag passerade ett helt område med klapperstensfält från en gammal kustlinje, omsorgsfullt inhägnad och bevarad ändå från Yolandiahavets tid.

Ett klapperstensfält är ett område där stenar ligger samlade men som en gång låg på en gammal havsbotten. Havsvattnet har polerat dem runda. 

Men den här dagen hade jag inte mycket tid att njuta. Jag fick vila för att orka gå vidare, det var allt rasterna var till för.

Under vandringen märkte jag att mitt nyinköpta vattenfilter tyvärr redan börjat ge upp och filtrerade bra mycket långsammare än den öppna kran den varit bara några dagar tidigare. Jag orkade inte sitta och nästan bokstavligen pressa vatten genom filtret under långa sega minuter. Nu hade därför de av ledkartan utmarkerade vattenkranarna på bygdegårdar, vandrarhem, bondgårdar och andra vänliga anläggningar blivit viktigare stopp för mig.

Nästa sådan kran skulle finnas vid en liten pub- och spaanläggning mitt i skogen och jag gick dit så snabbt jag bara kunde. Väl där dröjde jag länge vid kranen på utsidan av en av fastigheterna. Jag såg till att dricka mig mätt, tvätta av den värsta svetten och sedan förbereda kvällsmålet i min mattermos till senare.

Nu hade jag gått 23 kilometer i intensiv värme. Sju kilometer återstod men redan efter två fick jag en trevlig överraskning i form av Tomasboda: ett större område med bevarade hus, murar och annat från ett bondesamhälle från förr i tiden. Och när jag precis passerat igenom och tittade uppåt och framåt insåg jag att jag hade en utsikt mot ett antal vindkraftverk långt borta i söder. Vindkraftverk som rimligtvis måste vara de som står längs E18 och som vi – familjen – alltid kört förbi när vi åkt mellan Hallsberg och Örebro under uppväxten.

För en stund kändes det som att jag var nästan hemma.

Härigenom på Tomasboda vallade man kossorna förr, på den tiden de betade i skogen och hade bjällror runt halsen. 

Titta noga så ser du fyra vindkraftverk i fjärran.

Men jag hade fortfarande fem kilometer kvar. När jag kom fram till målet kanske en och en halv timme senare möttes jag tack och lov av allt jag önskat mig: en badbar sjö, ensamt läger och helt fantastisk omgivning.

Äntligen kunde jag bada, och jösses så skönt det var! Helt plötsligt var all ansträngning, alla trampade mil och svettade liter, värt det.

Jag satt uppe sent och såg hur solen sakta färgade himlen i de ena färgerna efter de andra.

Tänk dig själv att du har längtat efter ett svalkande bad i flera dagar. Och kommer fram till det här. Efter tre mils vandringskamp var det lätt att njuta.

Natten var varm så jag sov med delvis öppen dörr till absiden. Myggnätet fick jag dock lov att stänga till så småningom. 

Tältplatsen gick inte att klaga på. Inte en bris svepte mellan träden så stormlinorna fick ligga oanvända.

Jag kunde inte riktigt med att gå och lägga mig, ville bara njuta av vädret, värmen och att jag nått fram till en sån fin plats.

Dag 6: Göljan – Leken, 23 km

Sista dagen. Ikväll skulle jag bli upphämtad av min far vid Leken, längs E18. Hade jag följt ledens hela sträckning hade vandringen blivit 26 kilometer men jag trodde inte jag skulle palla att gå så långt en dag till, inte i värmen som var.

Jag hittade en sträckning på kartan där jag borde kunna gena över och korta ner med dryga tre kilometer. Det låter kanske inte så mycket men för mig var det ändå nästan motsvarande en timmes vandring och dagen var tillräckligt lång ändå.

Första delen av dagen gick bra. Jag tog en första paus vid en mysig tjärn där jag även kunde doppa och kyla fötterna en stund. Nästkommande delsträcka gick också smidigt. Vid en bondgård i Suttarboda fyllde jag på med vatten och tvingade i mig lunch, även fast jag inte kände mig särskilt hungrig.

Värmen suger musten ur en på flera sätt.

Här fanns en sån där kran med gott vatten som en snäll bonde bjuder törstiga vandrare på. 

Någon kilometer senare var det dags att gena, och jag hoppades att stigen som fanns markerad på kartan fanns i verkligheten också. Mestadels får jag nog säga att den gjorde det och när jag åter kom ut på leden var jag nöjd med att ha kortat av dagens totala distans något.

Nu blev det jobbigare. Värmen och flera långa vandringsdagar gjorde sig till känna. Vid ett tillfälle var jag tvungen att bara sätta mig ner en stund, nästan mitt på stigen, för att andas lite.

Så småningom började jag känna mig lätt yr. Jag funderade på om det kunde vara vätskebrist men jag får alltid hemsk huvudvärk i sådana lägen och det kände jag inte av alls nu. Istället misstänkte jag att jag fått ett litet underskott av salter och mineraler.

Jag stannade då och då för att inte tappa balansen, och fokuserade på att hålla mig på benen. Det var bara en halvmil kvar till nästa vatten och vila, det skulle jag klara.

Framme vid tjärnen Lilla Tväggelåten och sista pausen önskade jag att jag hade en natt kvar att stanna där. Det var så otroligt fint. En badvänlig tjärn där det till och med fanns en liten hemsnickrad stege ner i vattnet! Gott om tältplatser. Ensamt. Lugnt. Underbart.

Tjärnen med sin lilla stege där till höger.

Vattentemperatur: 27 grader celsius. Det går inte att klaga på värmen i den stora naturliga poolen.

Jag badade aldrig i tjärnen eftersom jag hade en timmes svettig vandring i lika svettiga kläder kvar, men jag passade på att tvätta av mig i alla fall. Dessutom simmade en fästing runt i tjärnen och den verkade trivas som fisken i vattnet.

 Jag kunde alltså inte stanna över natten men jag kunde definitivt kosta på mig en liten tupplur. Efter vandringen hittills var det helt klart välbehövligt.

Efter tvättning, tupplur och en chokladkaka ringde jag pappa och meddelade att jag nu hade en timmes vandring kvar och att han kunde börja köra hemifrån. Nästan på minuten en timme senare var jag framme vid upphämtningsplatsen och hoppade in i pappas bil som stod och väntade.

Då hade jag gått från Kopparberg och delar av etapp 2 och vandrat 14 mil söderut, till slutet av etapp 11. Med det känner jag mig nöjd.

Nu när den här vandringen är över är det dags att planera för nästa och mycket större äventyr: Vandra hela Kungsleden senare i sommar. Alltså ytterligare drygt 30 mil ovanpå de 14 jag gick den här gången. Jag törs knappt tänka på alla små och stora kamper jag kommer få utkämpa då. Men jag är också nyfiken på vilka spännande belöningar som dyker upp när man minst anar det.


Ännu fler bilder

Vill du se fler bilder från vandringen längs Bergslagsleden? Då bjuder jag på det här: 

The very last night

Kommentera